Och vad ska vi göra med ungdomen…

…så hade jag tänkt börja mina rader idag. Vi ser hur de unga hamnar på en arbetsmarknad där de – systematiskt vill jag säga – på olika sätt misshandlas och luras. Men jag släpper ämnet just nu. I skrivande stund har jag för lite bevis för att lägga fram egna slutsatser och då är det lika bra att vara tyst. I alla fall just i kväll.  Men något roligt som väldigt nära sammankopplas med det här är skolinformation på de program som utbildar för "våra" yrken i IF Metall. I alla fall här i avdelning 4 Södra Västerbotten och det är vad jag pratar om för resten av landet har jag ingen koll på.

Det är åratal seda jag i princip slutade grotta i det här ämnet. Trots att jag övergripande är studieorganisatör. Orsaken var att jag hade ett gäng unga (ja, allt är ju relativt..) IF Metallare som av allt att döma, främst genom den av mig noga studerade kurskritiken, fick ut mycket information och diskussion på ett bra sätt. Jag nöjer mig i princip med att boka hotell och kurslokaler runt om i länet.

Och där nånstans har jag väl en liten poäng. Vi kan slita det lilla hår vi har kvar vi äldre i facket. Men ingen föds med en fackgen som ovattnad växer utan någon måste sätta plantan och vattna den.

För som det håller på nu i Sverige kan det inte få fortsätta. Vi är på väg att få minst en förlorad generation som maktlösa ser hur arbetsgivare och dess politiska företrädare flyttar om gränsmarkeringarna till ett läge där den enskilde verkligen står ensam. Och våra utbildningar och den insikt de väcker är ovärderliga. Så är det något område där vi måste vässa våra verktyg så är det just diskussion med unga. Och då gärna på högstadiet redan. Men jag tror att  det är på gång.

Ja, det blev ingen nostalgi idag. Men det kommer nog kanske nåt i morgon.

Tills dess, i sann facklig anda, onskar jag er en Organiserad Onsdag…