Tobias Thomsson berörde i fredagspanelen i VF det facinerande faktum att vissa skräckfilmsfigurer alltid hinner ikapp sina offer trots att de bara lunkar och offret springer. Lite samma sak är det faktiskt med bilfilmerna. Skurken kan ha en knallgul Lamborgini med 500 kusar och lagens försvarare  en  seg amerikansk 80-talsbil som knappt orkade förflytta sin egen vikt. Eller om polisen är inblandad en inte direkt slö Ford Crown Viktoria som är en populär polisbil. Inte direkt slö alltså men Lamborginin borde ändå köra åttor runt jänkaren. Men nej, mil efter mil pågår en jakt mellan rätt jämställda bilar som inte sällan slutar med seger för jänkaren. Märkligt.

Hjälten imponerar även utan bil. Han kan jaga buset i högt tempo flera kilometer i 35 gradig, fuktig värme utan att bli andfådd.Medan de flesta dör i en svettig och flåsande hög efter 500 meter.

Informationsöverföringen vid telefonsamtal liknar heller inget man sett i verkligheten.Luren lyfts i två sekunder, med tankfullt höjda ögonbryn hos hjälten och läggs sedan på.

– Det var Stanislav. Guldet lastas på fraktbåten M/S Henning Mankell of South Africa 03.35 fjärde onsdagen efter dymmlingsmåndagen. Ombord finns då en anemisk folkhögskolelärare som kallas för Montressor Magellan och mellan sidorna 435 och 436 i hans familjebibel finns en kod på Irgisiska som ger er en led tråd till var guldet lastats och var det finns mer att hämta för den som vet att lösenordet som tar er förbi vakterna är "Extrapris på pasta och kolfibergetter".

Allt detta på två sekunder!!!

Ja filmhjältarna har sannerligen märkliga egenskaper…

Lössläppt lördag på er!

Ha! Glöm area 51, Arkiv X, irrande ljus på himlen och andra fenomen. Nu är det verkliga mind control projektet sjösatt och effekterna börjar smyga sig in i våra liv.

Det var assistent S som fick mig att inse vad som är på gång. Från att varit en hängiven antiroyalist sitter hon nu som klistrad framför TVn med ett saligt leende på läpparna så snart Silvia visar sig. Förr var det upp och ned vända kors och "fyfyfy…", ett uttryck som annars mest reserveras för mig när jag glömt sprutan eller slöar i stället för att träna så snart nåt kungligt dök upp.

Jag tror hon mumlade nåt i stil med "åh så trevlig hon och Viktoria är" i kväll innan hon åkte hem.

GIVETVIS har "the man"  hällt nåt skit   i vårt vatten så vi motvilligt styr över till royalismen. I nästa avtalsrörelse handlar det inte längre om kronor eller procent. Nej, en porslinsmugg till varje anställd med kungafamiljen på eller en DVD med kungens samtliga jultal så skriver vi på vad fan som helst. Även när det gäller andra väsentliga behov har vi sakta glidit över till att leva genom the royal family. Varför trassla med det motsatta könet då ju Madeleine och hennes 18e fästman kanske snart gifter sig och DEN bröllopsnatten slår säkert allt vi kan hitta på.

Tack, annars är det bra. Tittar på de rullstolsburna grabbarna i Köping som – i likhet med mig – verkar ha ett jäkligt bra liv. Jag hoppar visseligen inte fallskärm eller spelar hårdhänt rugby. Men det gjorde jag inte som gående heller, så varför skulle jag börja nu? En del människor får för sig att du ska börja älska knepiga utmaningar bara för att du fått ett funktionshinder. Men så är det ju inte, du förvandlas möjligen från soffpotatis till rullstolsnudel!!!

Frän fredag på er:).

I kväll har jag sett Avatar.Förmodligen var jag sist i Sverige med det men det var ändå kul. En riktigt bra film med action och bra skådespeleri. Och faktiskt – som de berättat i recensioner – blev man lite småtänd på tjejavataren även om hon var mycket olik en vanlig kvinna.

I helgen dammade vi av en gammal videorulle. Ja, ni vet en sån där svart låda man stoppade in…Roy Orbisson and friends hette den visst, svartvit trots att den gjordes 1988.Lite nostalgi, kanske. Och själv kände jag mycket av den varan, särskilt för "Pretty Woman". Jag förflyttades snabbt till golvet framför en stor rör-radio. Tidigt 60-tal och just den låten som strömmade ut i skymningen. Lätt vemodig också, då han tvärdog vid ett besök hos sin mamma bara några månader efteråt. 52 blev han, lika gammal som jag är nu.

Förra veckan sov jag mig igenom "Children of the corn". Tappade intresset när jag fattade att den handlade om besatt – majs!…

Jag har faktiskt förmånen att få njuta av lokalproducerade filmer i ordets rätta bemärkelse.En av mina grannar är nämligen duktig dokumentärfilmare. En hel del finns på You Tube. Mr akeed är adressen till detta smakprov och de rekommenderas om du är intresserad av allt från hemsökta Vithatten till småbrukens historia.

Lite ovanligt men som kanske kunde bli en succé vore väl mer drive in då klimatet så tillåter. Min assistent Nicole gillade idén då vi snackade om det och vem skulle inte vilja glida in med en Mercury -56, haka fast en högtalare och beställa en Big burger? Har man riktig tur är tjejen av ungefär samma årgång eller yngre och då är ju kvällen räddad:). Nej, nu ger jag mig. Ska ägna mig en stund åt att sätta igång mobilen som varit på garantirep. Är nöjd med den för övrigt även om det inte är en I-phone som J har eller underverket Nicole köpt sist hon jobbade och som väl kunde nästan allt. Men en telefon ska ju vara anpassad till ägarens intelligensnivå, därför har jag en enkel:)).

Tokig tordag, allihopa…

Nja de senaste rapporterna ger vid hand att den försvunna Jumpyn tjyvtankats i – Avesta…Och det är väl knappast troligt att han vänder så den är nog borta.

I går kväll förvandlades jag och J i ett trollslag till tuffa privatspanare. Detta då förstås i jakten på den lilla buss som tillhörde hennes pojkväns företag och som igår eftermiddag gav sig ut på egna äventyr. Vi hade båda en stark vision av att bussen kunde stå i Nanna. Så dit åkte vi. Oj så många våningar det finns. Oj så vääldigt få, eller inga alls, Citroen Jumpy som stod parkerade där…

Vår vision ändrade då inriktning. Den kördes säkert bara en bit och lämnades. Varför inte nånstans runt bilprovningen?

Väl där tittade J runt det ganska öde industriområdet. "Varför skulle han lämna bilen här och ha ett jäkla jobb att ta sig tillbaka till stan???"

Ja, det kan man ju undra.

Efter ytterligare lite rundor gav vi upp och åkte hem. Men jag log brett invärtes när jag minns en annan historia från 60-talet.

Då dök en stockholmsreggad merca upp ner vid mjölkbryggan i min by och innehållet i den frågade efter en tjej som bodde i byn.

Eftersom ett uppmärksammat bankrån nyss skett i huvudstaden la de närvarande snorungarna snabbt ihop ett och ett. Och fick det tyvärr till nio eller nåt. GIVETVIS var det här rånarna!!!

Så det kröps och spanades flitigt på stackarna som bodde i en lånad stuga och givetvis var helt oskyldiga. Men spännande var det, lite som jakten på Jumpyn!

Skulle du nu råka se en vit Citroen Jumpy med orange "Värmehjälpen" dekor kan det vara bra om du slår en signal till ägaren. Numret finns i förra bloggen. Det finns bara en bil som ser ut så där. Den kan ju vara återfunnen redan men vi får se.

När ska orättvisorna i näringslivet egentligen upphöra? Samtidigt som man läser hur varje spänn av ett avgångsvederlag ska stoppas in i en budget på så sätt att du inte får någon a kassa förrän det är förbrukat räcker det i stort sett för vissa – ärligt talat dock ett fåtal – direktörer att visa sig en kort period på jobbet för att miljonerna ska rasa över dem. Den totalfeta orättvisan gör mig nästan sjuk bara jag tänker på det. Jag är visserligen reformistisk socialdemokrat men det är inte utan att jag ibland känner ett stänk av förståelse för revolutionärerna.

Omstörtande onsdag på er!!!

Ser du en vit Citroen Jumpy med "Värmehjälpen"- text på så är den stulen! Försvann utanför Ahlsells idag. Det vore bra om den hittade hem till husse…

Ring 0731814568 om du ser den eller polisen!

Låt oss vara lite ärliga för ett ögonblick. Om det är så att du begått ett eller annat förfärligt brott så finns alltid hopp om bättring, och dessutom – det var ju OMSTÄNDIGHETER som gjorde att du blev en förhärdad brottsling.

Och är du lite allmänt småjäklig med din omgivning, berättar för fula hur fula de är, för feta att de är tjocka och för de intellektuellt lågpresterande vilka totalidioter de är. Nej, då är du bara rak och ärlig, två egenskaper som är långt överlägsna den lilla vita lögnen de flesta av oss tillämpar för att betraktas som socialt smidiga individer.

Men det finns något långt mer förbjudet. Nämligen att erkänna att du inte har några pengar. Låna, stjäl, ljug men säg för allt i världen inet du inte har råd. Ovsett om det handlar om en ny DVD eller en Mercedes Pamp de lux 450.

Jag kan konstatera det med en viss glimt i ögat eftersom jag faktiskt just nu inte är god för så många hundra. Mer pengar är på väg men efter 20 månaders sjukskrivning är man inte fett rik. Jag hade bett på jobbet att få ut 17 innestående semesterdagar i pengar men eftersom jag varit med förr kollade jag med Göteborg vad utfallet blev. Och som jag anade får jag behålla 7 000 av de totalt 21 000 jag skulle fått ut. På grund av ersättningar som betalats ut sedan jag blivit sjuk men som egentligen är kopplade till arbete. Det är helt OK  men detta har kommit som en kalldusch för många och man  kanske kunde tänka sig att man får delbetala i stället för att allt dras på första lön?

Men nu blir det i alla fall min Sverigefond som vittjas i väntan på nästa lön. Och som tur är och tack vare mina assistenter har jag det mesta i matväg hemma.

Torftig tisdag på er:).

Ja, jag har ju inte kollat om jag redan skrivit om detta på bloggen men jag chansar…

En midsommar långt före millennieskiftet skulle jag fira midsommar hos M. Hon bor i en vacker fjällby och vid detta  tillfälle var det ju självklart att vi skulle samlas hos hennes mormor för att äta midsommarmiddag. Och – det vill jag påpeka – redan innan var jag knappast känd för att vara liten i maten. Men den här middagen imponerade till och med på mig. Om jag minns rätt såg menyn ut ungefär så här:

Fetpalt med rejält med fläsk

Extra fläsk, en rejäl driva som stekts i stekpanna

Som fördelades rikligt på tallriken

Som en följd av stekningen hade ju typ ett par deciliter flott uppstått

Detta flott hälldes över anrättningen

En rejäl klick smör hör ju till, eller hur? Är det palt så är det…

Behovet av grönsaker tillfredställdes av en rejäl klick lingonsylt

Givetvis var ju detta lite klent så för säkerhets skull avrundade vi med plommonkompott med grädde. Som sista rätt fick jag uppleva "gompa" vilket var väldigt…intressant.

Nu är du i din fulla rätt att boxa mig på nosen, M, om jag kommit ihåg fel. Eventuella rättelser kommer snarast. Men det var i alla fall typ 9 000 kalorier och framstår som en av de häftigaste middagar jag upplevt. Men det kom nog till användning. Jag tror det var samma helg jag och M besteg ett helvetes högt fjäll. som dessutom var brant, så kalorierna behövdes…

Redan som barn blev jag nog skadad. Jag minns när raggarklubben Spinning Wheels passerade på väg hem från midsommrfirandet. En rad glänsande 50-talare med en Dodge -59 i spetsen.

Synen av de kromglänsande slagskeppen, sammanlänkade i en mullrande kedja, var oförglömlig. Så ville jag ha det. Och så blev det.

Under några somrar sysslade vi lite då och då med att samla Vilhelminas jänkare till en sjyst caravan. M textade en stor skylt ett år som strategiskt placerad i min vardagsvolvo som parkerades likaledes strategiskt där raggarrundan vände, vid Bilbolaget  och lockade kompisarna till gemensam resa till Åsele marknad.

Oftast tog vi en sväng runt Vilhelmina innan vi drog iväg. Och oftast blev vi på oklara grunder stoppade av polisen i samband med detta. Men sen rullade vi iväg i kanske 50 km/timmen till stor förtret för våra medtrafikanter.

En del drog det här med kryssande in absurdum. Särskilt när det skulle glidas runt stan. En kille i en grannkommun modifierade sin bil med minimal tomgång och annat så att en runda som för normalbilisten tog fem minuter nog kunde ta en timme i hans Oldsmobile. Ja, jag förstår att folk blev vansinniga men skulle det vara laid back så skulle det.

Själv hade jag lite svårt för extremglidandet utan höll gärna normal rytm i rullandet.

Och ibland lite drygt det. Om min numera avdöde kompis körde min Firebird hade vi tränat in ett "nummer" om det fanns fler i bilen. Befann vi oss på ett visst ställe  och närmade oss en viss kurva kunde jag "spontant" fråga.-Du hur fort körde xx när han krachade Mustangen i den här kurvan?

Kompisen svarade – Ja, jag tror visst det var 160…

-Okej, håll 180 får vi se.

Vid det laget kände ofta våra medpassagerare att de var på väg mot en nära döden-upplevelse, men allt var ju inrepeterat. Vi visste att det just precis gick att hålla den farten…

Mumsig måndag!

Ja, ur den där osannolika rubriken ska på något vis ett blogginlägg växa fram. Jag försöker:

Assistent A som jobbar i helgen och dessutom är helt ny för er, satte igång ett långkok av en stor gryta med en massa gott i. Detta med benäget bistånd av sin man som ringde flera gånger för att  försäkra sig om att förädlingsprocessen fortskred på rätt sätt. En provsmakning gav vid hand att det blev mumsigt och att det vid flera tillfällen kommer att mätta hungriga magar.

Jag tänker med värme på min farbror i Västerås. Han gjorde också någon typ av gryta som var något av det godaste jag ätit. Hehe…och min pappa gick inte heller av för hackor. Hans ärtsoppa var av den kalibern att jag aldrig smakat någon i den vägen  av ärtsoppesläktet, och lär väl aldrig få göra heller. Om jag kom hem från Umeå tre på morgonen en lördag så nog stod ofta en stor gryta av den och väntade på mig, färdig att njutas!

Paltmiddagen hos M:s mormor en midsommarafton på 90-talet är väl värd att berätta om. Men jag är inte helt säker på om jag redan gjort det så jag måste kolla om så är fallet.

Vänder vi blickarna ut i världen så minns jag många frukostar. I Bryssel till exempel där utbudet på hotellet var minst sagt enormt. Vilket man inte kan säga i West Virginia där vi efter några dagar av franskbröd, stekt i smör och pudrat i pudersocker, bacon som bara var fläsk och juice som kändes bestå bara av färgämnen och socker, gav upp och började äta frukost på Det Största Hamburgeriet som faktiskt hade ett betydligt fräschare alternativ.

Eller en gång i London då vi nästan föråt oss på croissanter med smör och marmelad samtidigt som vi facinerat iaktog chefen för frukostrestaurangen. Han var spanjor och höll ett formligt skräckregemente med personalen (som var hans släkt) samtidigt som han var så servil så smöret nästa dröp mot gästerna.

Oj vad mycket mat det blev!

I eftermiddag, även om det kanske verkar osannolikt, ska jag träffa ett gäng unga IF Metallare  för a ge dem lite skrivtips. Det ska dessutom filmas för framtida bruk så det gäller att vara välkammad:).

Slöig söndag på er: