Vi kan väl kosta på oss att njuta en sommardag till. Men sen är det dags.

"Meen så varmt! Ska det aldrg bli något slut på det här. Det är myyycket varmare än förra året. Det beror nog på Tjernobyl/regeringen/miljöförstöringen/försurningen (välj det som passar). Huvva, jag får huvudvärk, mjölken surnar och se sova – det går ju rakt inte…"

Memorera hur vi sa exakt samma sak fast om snö och kyla för några månader sen, även jag. Vi blir nog aldrig nöjda…

30 030 sidvisningar. Inte mycket i bloggvärlden, men som jag nämnt tror jag att många är människor jag har en relation till utanför bloggen vilket gör det kul.

I helgen kommer säkert pengarna att regna över mitt travbolag – det känner jag på mig. Det blir nog 1 236 000 till mig. 300 000 går åt för att basrenovera mitt hus så jag kan vara i Vilhelmina en del på sommarhalvåret. 30 000 till inredningsdetaljer i stadslägenheten och lite vassare dator. I den budgeten ingår även en I-phone (Nu blev du väl glad J?).Den bästa lackförseglingen till bilen, fyra fälgar med däck och lite småplock 20 000 till. 150 000 på en superfin fullsizejänkare 1965 – 1975

Ja, resterande 736 000 köper jag väl smågodis för. Men inte för många sockerbitar…

Vad det är lätt att drömma!

Lurvig Lördag på er.

Hör, utan att egentligen begripa, att de pratar om en mässa i Kina på TV. Kanske är det rent utav världsutställning?

Jag är en totaltrist nolla att släpa med på liknande aktiviteter. Lååångt att gå, tuuungt att släpa på grejor man köper. Enooorma köer till fika, toa och annat.

En gnällis i treåringsklass, det år vad jag är. Ett undantag var faktiskt fotomässan i Göteborg 1997. Inte nog med att mina kusiner fixat en SAAB 9-5 som väntade på mig på Arlanda, ämnet var ju också intressant. Jag knallade glatt runt hela dagen och njöt av alla nyheter. Men i vanliga fall blir det fort tråkigt. Vi har ju ett fantastiskt evenemang som återkommer till Umeå vartannat år. Jag har själv jobbat både i Volvos utställningar och sålt sossemärkta lotter. Båda uppdragen har varit roliga, men i normalfallet då man bara går runt och tittar kan det ju bli lite segt. Jag ska inte köpa vare sig skogsmaskin för tre miljoner eller krubärsskalaren "Lurvludde" ¨så det blir sällan några affärer, bara skoskav

Åsele marknad är ett lysande undantag. Har haft som tradition att hälsa på där tillsammans med någon av mina två tjejkompisar som här går under täcknamnet M. Det är jättetrevligt, inte minst därför att där träffar man folk både från kusten och inlandet som man aldrig träffar annars. En gång för många år sedan sprang jag på den enda kvinna jag gift mig med! (nu blir nog många nyfikna men den historien sparar jag:-)). Hon var där och informerade om säker sex så jag fick en näve kondomer som omväxling till tunnbrödet och den rökta skinkan man annars släpar hem.

Bilträffar? Ja, gärna men i lagom omfattning. Jag har i min relativa ungdom åkt runt på de flesta träffar med ett gäng verkliga superentusiaster så jag tror jag har sett det mesta. Och egentligen ska en Cheva -57 eller Cadillac -59 ses i trafiken en vanlig septemberdag eller så. Då först uppskattar man hur enormt annorlunda de är…

Sammanfattningsvis måste det i alla fall finnas ett visst, specifikt, grundintresse för att mässor och träffar ska var möjliga att stå ut med.

Frän Fredag på er

Otroligt nog fortsätter historien med den Citroen Jumpy som stals utanför Ahlsells för ett par veckor sedan, snart. Det var tisdag 4 maj… Jag och J var ju som ni kanske minns ute på jakt efter den i onsdags. Sedan har den hunnit tjuvtankas i Avesta, krocka lite lätt och smita i Karlstad samt rulla över till Norge där den åter tankades olovligt vilket ledde till att en räkning dök upp hos den rättmätige ägaren. Hm…en vit Citoen med "Värmehjälpen" i lysande bokstäver på sidan. I alla fall den 4:e fylld med dyra verktyg. Riktigt hur det står till med det vet vi ju inte längre…

Det känns minst sagt förvånande att någon lugnt kan företa en semresterresa i en så i ögonenfallande bil genom två länder under ett antal dagar utan att någon lagväktare uppmärksammar fordonets existens.

Följetongen fortsätter…

I förra blogginlägget tog jag heder och ära av alla jag åkt bil med. I mitt medvetande just då var alla jag åkt med i mitt tidigare liv var körkvaliteter varit tvivelaktiga. Absolut inte mina assistenter, som kör som gudar och det är en ren njutning att åka med.

Så ingen skugga må falla över dem…

Räddhågad är ett epitet som passar utmärkt på mig.

Båtar kan sjunka, flygplan fungerar bara undantagsvis och alla jag åker bil med har beställt körkortet från Ellos. Och M kan vittna om att jag inte är så bra på branta fjäll heller…Men en gång förvånade jag mig själv.

Det var på Liseberg och på nittitalet och sommaren, den heta, gick mot sitt slut. 1994 kan det ha varit. Det var som vanligt när mitt kusingäng var ute och roade sig. Ungefär hälften kastade sig ut på alla äventyr som bjöds, medan vi andra stod bredvid med skenande hjärtan och svettiga handflator. Men skillnaden var att jag det här året fattat ett beslut, faktiskt utan att vara riktigt medveten om det själv.

När kvällen närmade sig sitt slut ställde sig de modiga i kön till Loopen, som då var det värsta man kunde utsätta sig för i Sverige. Men den sjöng på sista versen. Nästa år skulle den få ge plats för nya attraktioner.Så det här var sista chansen.

Till min förvåning stod jag plötsligt i kön. För det var det mitt beslut handlade om. Efter ett oändligt antal nobbningar skulle jag äntligen göra det!

Det bar sig inte bättre än att Anders och jag fick första vagnen. När den drog iväg med ett metalliskt, gällt, klickande ljud hade jag redan ångrat mig tio gånger. Hellre levande fegskit än döden i en liten jävla vagn halvvägs till himlen. När vi var på toppen stannade vagnen med utsikt över Göteborg förmodligen för att ge hjärtattacken en chans att förbereda sig.

Sen bar det iväg!!! Jag minns inte så mycket men jag koommer ihåg Anders förtjusta skratt. Han hade åkt fallfärdiga monsterberg o dal banor i Brasilien och var inte så lättskrämd. I ett moment då man åkte upp och ner förväntades man åka med armarna uppsträckta över huvudet. Jag försökte mer krypa genom golvet i vagnen för att slippa se…

Efteråt hade jag så ont i armarna av allt blåhållande att jag knappt kunde skriva ett vykort.Men det som uppvägde all smärta och skräck var den beundran jag fick av mina kusiner. Jag inte bara överraskade mig själv utan även dem. Men jag förbrukade nog inte en endorfin till förrän i november. De var helt enkelt slut…

Tuff Torsdag på er!

Snart får jag köpa tårta och mata även datorn med en tugga! Det är nämligen snubblande nära att jag når 30 000 sidvisningar. Som väl inte behöver betyda att så många läst någon av mina bloggtexter men de har i alla fall varit in och tittat. Många i den här världen har långt fler läsare, men jag har en känsla av att de som läser Ingos Äventyr känner mig även i verkligheten. Det gör att relationen blir lite familjär. Och jag har er i åtanke när jag hamrar på tangentbordet. Som journalist var det i alla fall förr en regel att tänka sig att man skrev för en speciell person. Antingen någon du kände eller en påhittad läsare "Nisse i Hökarängen" som då skulle förstå och gilla dina rader. Till inte så liten del är det något jag försöker med bloggen. Samtidigt som jag vill hålla en viss stilistisk nivå. Jag utbildar ju människor i konsten att skriva och kan inte slarva själv!!! He, jo det kan jag. Alla fel skyller jag förstås på stroken:).

Det ska förresten bli intressant att se vad det blir av Storbrittannien. Om jag förstår saken rätt är våra rödgröna och allianskoalitioner lättmanövrerade baggisar jämfört med de grupper som nu ska styra engelsmännen. "Jolly nice, old chap" lär det INTE bli…

Det här kan vara hur fel som helst eftersom jag bara såg det i ögonvrån. Men jag noterade nåt om att sporthallen i Klimpfjäll ska säljas till Sävar. Det är där jag haft åtmnstone ett av mina stora idrottsögonblick. En gång under en halvmara som ju var en stor grej, hade min kusin och jag suttit på gräsmattan och pratat med speakern/prisutdelaren.  Vi jobbade för varsin tidning och ni kan nog räkna ut vilka.

Mitt under prisutdelningen ropades det ut att nästa år skulle det minsann bli en uppgörelse mellan länstidningarna under maran! Både jag och kusinen tippade nästan över av chock. Det var ju praktiskt taget vi de tänkte på när begreppet "soffpotatis" skapades.

Men det hela rann ut i snön. På våren träffade jag kusinen och frågade hur träningen gått för honom.

– Jag har sprungit, sa han högtidligt, hela hundrasjutton steg. Sen bytte vi ämne.

Själv konstaterade jag att jag inte klarade maxtiden ens på slät mark. Så vi förträngde projektet…

Omstörtande Onsdag på er.

Alldeles nyss såg jag ett klipp med The Who och deras My generation på You Tube. Som vanligt fånar sig intervjuaren med bandet, ställer dumma frågor och låtsas själv vara mycket mer intressant än bandet. Och det är en genomgående trend fram till punkrocken ungefär. Med massor av undantag visserligen, de som sysslade med musik och fattade vad det handlade om hade en betydligt mer ödmjuk och intresserad hållning. Men programledaren i medelåldern som blivit pådyvlad några mystiska jäklar som levde om ville helst göra bort det hela snabbt och förmodade att publiken delade hans förakt för artisterna. Ibland sägs det att en del rockers var  svår intervjuade. Jag menar att det ofta var ett under att de svarade så pass vettigt på dumma frågor.

Det var möjligen ett bidrag till "Dagens I-landsproblem", precis som det faktum att man blir så irriterande kladdig om tänderna om man äter ostkrokar i stor mängd fort för det är så gott…

Fortsätt ha en Tillfredställande Tisdag…

Jag har haft vissa problem de senaste dagarna. Först försvann ett långt inlägg som bland annat handlade om hur viktigt det är att känna tii partiernas grundideologi. Sedan, halvfem igår morse, låste sig datorn TOTALT och det tog över två timmar att få den go och glad igen. Bland annat aktiverade jag ett bildbehandlingsprogram som läste in 4 000 bilder en gång till! Nu tog det inte så stor plats men jag plockade bort det i alla fall.

Och igår visde det sig än en gång vilket brett spektrum jobbet som assistent har. I alla fall hos mig. A hade nämligen varit på Gimonäs med en massa skräp. Men i första vändan fick hon inte kasta ett par flak med öl som blev över då jag fyllde 50 och som nu hade blivit för gammalt. Burken gick bra men inte innehållet. I stället fick hon vackert ställa sig vid diskbänken och sprätta typ 35 öl som hälldes ut. Jag har säkert runt 4 liter fin whiskey i bokhyllan. Den har väl inget bäst före datum, eller hur?

Hm…jag och S var ute och raggade och mös i solen i lördags, som, så många andra. Skulle inte säga ner till en gammal oljeläckande, skramlig engelsk hoj. Kanske inte japanskt, det får inte bli för enkelt. Och sen sitta där i fartviden och lyssna på dunket och bara njuta…

Tillfredställande (och det får ni tolka som ni vill:)) tisdag på er.

Bilen på toppbilden till bloggen kunde vara min allra första kärra. I båda fallen handlar det nämligen om Volvo 444, gammpevear.

Men fotot togs på Sveriges enda K-märkta skrot, Ryds mosse eller  Kyrkö mosse strax utanför Tingsryd. Medan min CWP 492 visst är nedgrävd någonstans.

Då jag började göra vägarna osäkra med körkort kostade en vettig PV typ 1 500 – 3 000 spänn. Det var trots att de nyaste var elva år, inte helt orätt att köra en sådan. Men gärna då en 544 förstås. En röd PV Sport med 5,5 tums fälgar, varvräknare och läderratt var nåt redan då väldigt ovanligt men som i den mån de förekom väckte avund. Min kompis G som jag tror är typ IT-snubbe nu hade faktiskt en fin röd men jag tror inte det var en sport. För övrigt undrar jag om han inte har kvar den som en bra att ha grej med säkrad värdeutveckling…Såg en som var ute för 35 000 i tidningen idag och ingen höjer ögonbrynen. Nyssnämnda röda Sport har nog en prislapp på 60 000 – 70 000 i riktigt fint skick och en fungerande Volvo PV under 20 000 är nog svårt att hitta.

Minns då vi hade dödat kompisen I:s Anglia med en sexvarvsvolt i Latikberg hur han så småningom köpte en -60 PV som fick bli vinröd med vita ringar. Det var för övrigt den första bil jag var chaufför på. Den var i total  avsaknad av krängningshämmare vilket gjorde den spännande på halkan, och mitt i natten i 100 knutar öppnade I passagerardörren och var på väg upp på taket! Men än en gång höll någon handen över oss. "Bromsa för h-ete inte" var min enda tanke för då skulle min kompis förvandlats till en whiskydopad projektil med väldigt dåliga utsikter vid landningen…

Min metallicgröna racer hängde med i fem månader eller så. Den fick uppleva en del märkligheter som till exempel en vanlig jäkla vardag då jag och E nötte runt de ödsliga glesbygdsbyarna en hel natt med mer och mer rödögd chaufför och en låda starköl o baksätet. Helt meningslöst men ett tidsfördriv i alla fall.

Eller då det var nästan 40 grader kallt och jag fick den något tvivelaktiga äran att skjutsa min pappa till Dalasjö där han skulle hoppa på en SCA buss för vidare transport (att de ens försökte hugga timmer?) till någon avverkning. Det kändes lite pirrigt i den 19 åriga, ensam på väg hem mitt i skogen…

Ha en smarrig söndag!