Att lära gamla gubbar hålla hastigheten

Jag är inte säker på hur ingående jag berättat om min fortkörning i augusti 2005. Men det slår mig att det kan fungera som ett bra exempel på en åtgärd som faktiskt hade en trafiksäkerhetsförbättrande effekt.

Jag var på väg ner till Umeå en vacker höstkväll med strålande sol. Egentligen inget fotoväder men de gula löven väckte ändå ett visst knäpparbegär nånstans mellan Åsele och Fredrika. Synd bara att all fotoutrustning låg nedpackad och besvärlig att gräva fram. Men vänta nu…visst är det kamera i nya mobilen? Som ligger och glänser på passagerarsätet.

Sagt och gjort greppar jag mobilen och börjar knäppa det fagra höstlandskapet. Farthållaren står på 120 och bilen sköter sig själv. Jag knäpper som det pucko jag är och noterar inte att vi närmar oss Tallsjö, en by där jag faktiskt alltid hållit fartbegränsningarna. Efter att ha passerat några gula skyltar noterar jag plötsligt hur en man med färgglad väst står ivägen för min framfart. Han har en laserpistol i näven och ser smått chockad ut. Med anledning – en så klockren fortkörning får väl inte en polis uppleva varje dag?…

118 kilometer i timmen på 70-väg är inte riktigt bra. Men jag kom ändå undan rätt lindrigt. 2 000 spänn var maxböter då plus att jag fick lämna ifrån mig körkortet i två månader.

Men hela historien hade faktiskt effekt på mig. Då jag körde bil själv använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor om det var lite övrig trafik för att inte köra för fort. Nu kör jag inte utan låter mina duktiga assistenter göra det. Min reaktionstid har blivit så pass mycket längre efter stroken att det är bäst att inte köra. Körkortet är ju en bra legitimation i alla fall.

Maximalbra Måndag (och håll hastigheten…)