Om min karriär

Det påstods en gång i världen att en kille i min hemkommun  hade som vision att bli knarkare i Stockholm. Jag vet inte om han lyckades men det väckte säkert en del ont blod bland studievägledare och andra.

Mitt tidigaste karriärminne är nog – måste jag erkänna – att jag ville bli journalist. Jag sålde hemgjorda tidningar till grannarna innan jag hade lärt mig skriva. Möjligen var det detta som gjorde att jag länge fick dras med ett rykte att vara så klook. Och kvaliteten var väl inte så mycket sämre än ett vanligt nummer av Aftonskallet eller Sexpressen…Det var verkligen en dröm. Som faktiskt blev sann! Men innan dess var det mer jordnära yrken som hägrade. Gärna i skogen, eftersom farsan var timmerhuggare. Ivan, en kompis till mina föräldrar hade en stor skogsmaskin och blev lite av ett föredöme. Men häftigast var nog den unga grabb som köpt en Timberjack med vilken han drog in grova pengar, enligt min pappa. Timberjacken var för övrigt ett rött, lagom inslitet, exemplar med vrålande tvåtaktsdiesel (lät ungefär som Greyhoundbussarna i amerikanska filmer som har samma tekniklösning…) som gick hur fort som helst…

Nåt med skog och maskiner. Tänk att få tjäna 55 000 per år. Otroligt!!!

Maskintemat fortsatte men ändrade inriktning efter några oförglömliga dagar i kusin Karl-Eriks Scania 110. Han hade bra hand med ungar och hans lugna men ändå karismatiska (släktdrag?) personlighet gjorde stort intryck på en 13-åring. Nu var det åkare jag skulle bli, under en följd av år.

Men något språkrelaterat ryckte ändå fram igen i högstadiet, som ett bra alternativ, eftersom svenska och engelska var de enda ämnen där jag gjorde någotsånär ifrån mig. Hmm, men det var bättre än jag kommer ihåg, faktiskt, ser jag när jag plockar fram betygen.

Drömmen om Scanian fick jag så småningom överge när jag insåg att jag satt så högt upp att jag fick svår svindel, och då är man ingen bra lasbilschaufför. Varje gång jag klättrade upp i monstret spräckte jag dessutom byxorna, och det bidrag nog också:).

Jag var 33 när jag slutligen fick tummen ur och sökte till den mediautbildning jag kom in på och gick september 1990 – juni 1991. Som följder av det fick jag flera intressanta jobb på Volvo bland annat runt våra ISO 9 000 – ISO 14 000 certifieringar. Och mellan 1991 – 2006 skrev jag hundratals artiklar som frilans och anställd på Västerbottens Folkblad.

Jag har även skrivit för Wheels magazine, gjort massor av facklig information och mycket annat samt bidrar fortfarande med material till Volvos personaltidning. Och inte minst skrivit runt 300 bloggar här gissar jag och har precis passerat 60 000 sidvisningar.

Det man möjligen kan få fram ur detta är att även om du börjar bli lite till åren finns det möjlighet att hitta rätt i yrkeslivet…

Mervärdes Måndag på er…