Ja, och inte jag heller. Det är nog ingen nyhet för er som följt mina bloggar att säkringen ibland ryker och jag börjar skrika efter revolution, så socialdemokrat jag är. Problemet i nuläget är att jag eller någon annan kan skriva vad vi vill. Väldigt få orkar reagera. En bekant hade klippt två saker ur länstidningarna. Dels om politikern som tillskansat sig 35 000 via ett bedrägligt beteende, dels en annan politiker som var satt under förmyndarskap. Det hon mest undrade över var varför dessa händelser inte väckt någon debatt. Inga ledare eller insändare, det bara accepteras. I  morse berättade nyheterna att arbetsskadeförsäkringen var överfinansierad med 25 miljarder!!!, pengar som går rakt in i statskassan från det löneutrymme vi avsatt i form av arbetsgivaravgifter. En total skandal där allmänt åtal borde väckas. Reaktion? Typ "ja det här är ju inte riktigt bra", tyckte alla intervjupersoner som egentligen borde varit binladengalna över sveket mot fotfolket.

Problemet är nog att det lyser "owerflow" i våra hjärnor, likt gamla tiders miniräknare (ja, och kanske även nya?). Vi matas med så mycket information att det inte finns en chans att processa allt.

Är ni förvånade om jag säger att jag inte har något botemedel? Men att med alla medel bromsa takten till en hanterlig nivå kan vara ett recept. Om du vill jobba vid dator, spela spel, fejsbåkka, tchwitter och allt annat är det ok, men kanske inte allt på en gång. Och så finns det ju ett liv bortanför IT-världen.

Kanske är tricket lite att göra som en chef jag hade en gång när det blev alltför tjockt.

Då försvann hans blick i fjärran och han stönade längtansfullt…"Den som ändå hade blitt kustfeskare i stället…"

Medias informationsfunktion är viktig. Och definierad som sådan. Därför är det väldgt förvånande att text tv inte kan skilja på Umeå och Luleå i rapporteringen om det rasade trappräcket igår. Jag blev själv lite förvirrad eftersom det talades om att de skadade förts till Norrlands Universitetssjukhus i samma veva som man hävdar att det hände i Luleå. Var de så allvarligt skadade, var min första tanke. Sån här desinformation kan ställa till det för stressade anhöriga…Den felaktiga informationen ligger kvar 06.24.

Oj! Igår hade jag nästan tusen sidvisningar på bloggen. Och totalt har vi tillsammans inte allt för långt till 50 000, det är några tusen kvar. Jag hackar ner diverse tankar och ni läser. Eller tittar i alla fall. Superkul!Det trodde jag inte när jag började som en sorts efter-stroken terapi. Jag kan inte bjuda på tårta, utan det blir bara ett löfte att leverera samma osaliga blandning i framtiden.

Och än är inte den sista historien från min barndoms Bäsksele berättad…

Tuff Torsdag på er…

I Bäsksele var vi ganska återhållsamma med att trimma moppar. Men eftersom det räknades somoförnuftigt och ogillades av vuxna var jag ju tvungen att testa. I ett källargarage några byar bort lyftes cylindern bort av en nägot äldre kompis och kolven fick tillfälligt bo i ett skruvstäd medan min mekaniskt sinnade vän bearbetade den med bågfilen. Det var min läckra, röda, Mustang Cross Special som på detta sätt modifierades. Katastrofen var dock nära vid återmonteringen. En låssprint till kolvbulten försvan i vevhuset och det var enbart tack vare kompisens verktygsuppsättning situationen räddades.

Vilket lyft!!!

I verkligheten ökade kanske toppfarten från 32 till 36. Men det läät häftigt. Och rapp blev den. Men jag suktade efter mer. Trimmningsförsöken gav som resultat att jag fick en moppe som gick bra, men bara mellan 10 000 och 10 250 varv typ. För övrigt var den död. Ja, kanske bokstavligt talat. Min kompis M, som då var en småtjej på kanske åtta år, menade i alla fall att den oftast förflyttade sig genom att jag sköt den genom byn med ett eller annat fel. Och om motorn gick var det INTE ljudlöst och dessutom på osociala tider. Minst en gång skällde hon ut mig, så småtjej hon var. Just då kändes det rätt otroligt att hon skulle bli en av mina bästa kompisar:)…

Som flest tror jag vi var sex stycken moppeknuttar samtidigt. BRW, HE, HGL, JW, HP,  och så då jag, våren -73. Men skaran tunnades ut i takt med att körkort erövrades. De var en alldeles speciell känsla av gemenskap att ligga och varva tillsammans med ett gäng andra moppar en ljus vårkväll.

När jag och A var på andra sidan älven för att tjuvlyssna på Europe dök en tjej upp på vad jag kallar en riktig moppe. Vi reagerade båda två, de växer inte på trän numera.

Tvåtaktig Torsdag på er…

Han där uppe, alternativt någon mekanism i Darwins utvecklingskedja, beroende på vad man tror på,  måste ha haft ett välutvecklat skämtlynne. Hur kommer det sig annars att så många av oss utvecklat en smak precis för den typen av mat som medför en omedelbar eller i alla fall snart inträffande död, enligt hälsoprofeterna?

Jag äter ibland pasta. Eller makaroner som vi sa hemma. Ha! Av detta blir bara ett gegg som omvandlas till kolhydrater och "tomma kalorier" vad det nu är.

Potatisen i stället då? Ja, den har ju fått en hel del upprättelse men fortfarande verkar många tro att den bara består av fett och kolhydrater.

Appropå fett. Bacon ska man ju inte ens mardrömma om. Äter du en skiva av det har du SANNERLIGEN förtjänat din stroke/hjärtinfarkt.

På en punkt är jag överens med profeterna. Mat ska vara tillverkat av närproducerade och naturliga råvaror.  Vi åt ju upp en del av Ko-Anna i våras och det var en speciell känsla att känna ursprunget för varje tugga, även om jag inte fick träffa damen själv. Och det var väl Ko-Annas matte som hittade 18 komponenter i något så enkelt som blodpudding. Som i min värld ska  bestå av typ blod + pudding.

MEN bortsett från det är det nästan komiskt hur de  hälsomedvetna på punkt efter punkt hittar anledningar att absolut undvika just det det stora flertalet gillar. Man kan nästan tro att det är systematiskt…

Tänk om vi alla älskade kli, sallad och destillerat vatten, vilket paaradis…

Vi var nere och tittade på ett nybyggt område nere vid stranden för några helger sedan. Först trodde jag att den hyra som nämndes innbar att man köpte huset, men fick sedan klart för mig att det var sjöutsikten som gjorde att det blev så jäkla dyrt. Mitt förslag:att de kunde ta en bild av älven och hänga upp i köket bemöttes med vääldigt lite förståelse.

En mig närstående kvinna oroade sig över att hon hade få ombyten inför en huvudstadsresa och inte skulle hinna köpa mer. Mitt förslag, att hon väl kunde titta i makens garderob om det fanns några rena t-shirts eller joggingbyxor fick inget större gehör.

Vad är det jag inte begriper? I bägge dessa fall tycker jag att jag pekade på praktiska lösningar…

Otrolig Onsdag på er

Jag är i allmänhet rätt optimistisk. Till viss del beror det på att jag är väl medveten om hur lurade och överkörda vi vanligen  blir. Men samtidigt inser jag att det finns massor av saker att glädja sig åt. Och ska jag kriga mot allt jag retar mig på blir jag snart en drägglande rättshaverist som ingen vill vara kompis med.

Så jag väljer mina krig.

Jag kan bara kort nämna den utredning som visar hur omöjligt det blivit att få livränta för de som skadats i jobbet. Och hur en Försäkringskassechef som vanligt gömde sig bakom regeringsbeslut och skyllde på dem. Vi behöver en revolution  på kassan, det finns många kompetenta och duktiga människor där som oförtjänt dras med i  kassans "opinionsras". Ja, de flesta jag pratat med är jättenöjda med sina handläggare samtidigt som en del av dem knapt vågar avslöja var de jobbar. Oerhört mycket mer råg i ryggen hos cheferna, inte bara tvinga fram omänskliga arbetssätt, gömda bakom lika omänskliga beslut. För det är ju så att chefens sätt att agera styr hela verksamhetens sätt att vara.

Ett misstag som jag faktiskt kan stå ut med är att jag råkade krama fel tjej igår. Det åts tårta i ett fikarum och  när jag frågade berättade man att en flicka med ett visst namn fyllde år. Eftersom hon samtidigt dök upp passade jag på att kasta mig runt halsen på henne. Hon blev dock lite förvånad eftersom det faktiskt finns två med samma namn på jobbet och det var den andra som fyllt år! Men vi kom snabbt fram till att hon kramades för snälla saker hon gjort tidigare. Hon är en person som gör sånt. Så misstaget blev inte särskilt stort. Och givetvis väldigt trevligt, jag gör gärna fler "missar "av den typen med måånga kvinnor jag känner:)…

Jag tror jag ska försöka låna lite pengar. Jag fick nämligen en färgglad broschyr från min bank igår som berättade hur gärna de ville att jag skulle "fylla på" mitt befintliga lån. Jag behöver inga pengar men jag är säker på att det inte blir samma glada ljud i skällan när de får reda på att jag är 75 % sjukskriven. I den situationen blir du nämligen ett högriskobjekt för bankerna och något av en ekonomisk invalid. Samtidigt som de vräker ut miljarder på olika märkliga uppgörelser och springer sedan till staten och gråter. Nej, bankväsendet finns inte i min "cirkle of trust".

Men det gör du, käre läsare!

Triumfatorisk Tisdag på er.

Ja, de s k vattenkraftskommunerna i alla fall. En utredning föreslår att bygdeavgiftsmedlen i stället för att gå till viktiga enskilda projekt ska gå till "vattenmiljöer" så där lagom flummigt. Vilket förmodligen innebär en ny större vattenfestival i Stockholm, tror konspiratoriska jag. Vilhelmina, som exempel blir blåsta på minst fyra miljoner varje år. Och jag har en kuslig känsla av att staten redan bestämt sig. Det spelar ingen roll vad de berörda kommunerna säger. Här behövs en total politisk och tvärkommunal enighet. Tjabbla inte bort det här i gnabb mellan varandra trots att det är valår. Ge mig en protestlista så skriver jag på!

Idag hoppas jag få höra från C som var assistent igår men hastigt fick åka på akuten. Assistenterna kommer ju en väldigt när och därför hoppas jag det gick bra för henne. Redan att åka in på sjukhus en söndag kväll är jobbigt. Men hon skulle messa, så jag får höra.

Men det är ju inte allt som är såå akut. Stod utanför min mammas lägenhet i Vilhelmina en gång då jag var lite piggare i benen. Plötsligt hördes ett högt, hjärtskärande skrik- HJÄÄLP! gång på gång. Jag gick snabbt mot ljudet med förhöjd puls och beredd att ringa 112. Jag spårade ganska lätt ljudet till en man som stod på en balkong. HJÄÄLP! HJÄÄLP!

– Vad är det som har hänt?, frågade jag.

– Har du tändstickor?

– Nej, tyvärr

– HJÄÄLP! HJÄÄLP!

Var det någon som kom att tänka på pojken som ropade "varg"?

Ja, röksugen var han i alla fall.

Fortsätt ha en Marmeladmackig Måndag…

Livet är märkligt. Jag har sällan skrivit så lite som de senaste dagarna. Ändå har jag legat på bloggtoppen hela dagen idag. Förklara det? Kanske är det samma problem jag hade i personaltidningen förr, att jag hade en tendens att blomma ut och läsarna – ni alltså – vill helst ha korta texter, inga avhandlingar. Bloggtoppen är annars en lista jag hamnar på då och då. Jag blir då ohyggligt högfärdig och skryter vilt för den stackars assistent som jobbar och alla andra som finns i närheten. Visst är högmod en dödssynd???…

Anyhow så drog jag och B ut på stan för att fira nationaldagen idag. Men tyvärr kom vi nog en halvtimme för sent. Ett antal vita ballonger (inte blågula…) skvallrade om att nåt hänt. B spanade in ett intressant fenomen och vi diskuterade dess djupare betydelse lite. Det är människor som kan identifieras inblandade och därför ´vill jag inte vara tydligare än så. Jag firade i alla fall nödtorftigt genom att köpa en blå-vit mjukglass. Heja Finland.Träffade  tre jobbarkompisar och det är alltid kul, shoppade på Den Stora Superaffären på  Teg (varför har ni så små handikapp-parkeringar???) och drog hem. Seniljag missade ett skojigt  kosläpp som en god vän och hennes make arrangerade. Kom ihåg det då det var en minut kvar och det hela utspelade sig i en grannkommun. KOllosalt KOnstigt att jag MUUHsade det:).

Marmeladmackig Måndag på er.(vi diabetiker äter ett kokt ägg…)

En gång i tiden, för inte så länge sedan, såg man upp till de  stora företagen. Solida, resursstarka, pålitliga.

Men det var en gång i tiden. Numera är de större företagen knappast något föredöme, vare sig för enskilda eller mindre egna företagare.

För de har fått lära sig att ha en budget i balans. Man kan inte toklåna hur mycket som helst om företaget eller du själv redan är skyldigt massor. Men det hindrar inte en del storföretag. Miljardlån till verksamheter där jag inte skulle gå in med 20 spänn ens. Rekonstruktioner som gör att vilken ekonomisk katastrofverksamhet som helst får nytt liv. Det bästa man kan säga är att det är imponerande att några mänskliga hjärnor hittar vägar genom alla ekonomiska labyrinter.

Ja, det var dagens gnällgubbe. Men solen lyser, i alla fall i Umeå och snart får även vi dödliga en allmosa i form av skatteåterbäring, som vi kan se fram emot.

Jag noterade att det dykt upp ett helt gäng anonyma bloggar idag, d v s utan bild eller annat id. När jag går in och tittar består de bara av ossammanhängande babbel. Är det något försök att kapa bloggen eller vad? Ja, lite nyfiken blir man.