Än en gång har en färdig blogg försvunnit i rymden. Lyckligtvis hyfsat kort. Men det börjar bli trångt i cyberspacen med alla mina borttappade texter. Värst var när jag beskrivit vår skottlandsresa 2002 på sex sidor som bara försvann. Det tog nog en månad innan jag orkade börja om. Ja, morgonens betraktelse som skulle handla om det här med bilars effekt gjorde som när busschauffören hemma inte hade lust att lasta en tung butiksdisk som en tant längs linjen köpt. När den efterfrågades svarade han lakoniskt: "He ha fure åt anne håll – he ha fure åt hällvett!…"

Och samma väg tog nog mitt blogginlägg.

Turbulent Tisdag hoppasjag ni slipper uppleva…

Ja, jag lånade en interiörbild från J:s nya bil till toppbilden. För omväxlings skull. Tuff snara, eller hur? Hon har fixat den själv, lite roligare än tärningar och granar…Verkar annars vara en bra bil. 200 hästar i hyfsat lätt kaross innebär nog att hon hinner i tid till jobbet även i framtiden:)).

Jag är inte säker på hur ingående jag berättat om min fortkörning i augusti 2005. Men det slår mig att det kan fungera som ett bra exempel på en åtgärd som faktiskt hade en trafiksäkerhetsförbättrande effekt.

Jag var på väg ner till Umeå en vacker höstkväll med strålande sol. Egentligen inget fotoväder men de gula löven väckte ändå ett visst knäpparbegär nånstans mellan Åsele och Fredrika. Synd bara att all fotoutrustning låg nedpackad och besvärlig att gräva fram. Men vänta nu…visst är det kamera i nya mobilen? Som ligger och glänser på passagerarsätet.

Sagt och gjort greppar jag mobilen och börjar knäppa det fagra höstlandskapet. Farthållaren står på 120 och bilen sköter sig själv. Jag knäpper som det pucko jag är och noterar inte att vi närmar oss Tallsjö, en by där jag faktiskt alltid hållit fartbegränsningarna. Efter att ha passerat några gula skyltar noterar jag plötsligt hur en man med färgglad väst står ivägen för min framfart. Han har en laserpistol i näven och ser smått chockad ut. Med anledning – en så klockren fortkörning får väl inte en polis uppleva varje dag?…

118 kilometer i timmen på 70-väg är inte riktigt bra. Men jag kom ändå undan rätt lindrigt. 2 000 spänn var maxböter då plus att jag fick lämna ifrån mig körkortet i två månader.

Men hela historien hade faktiskt effekt på mig. Då jag körde bil själv använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor om det var lite övrig trafik för att inte köra för fort. Nu kör jag inte utan låter mina duktiga assistenter göra det. Min reaktionstid har blivit så pass mycket längre efter stroken att det är bäst att inte köra. Körkortet är ju en bra legitimation i alla fall.

Maximalbra Måndag (och håll hastigheten…)

Ja, kan ni tänka er vilka perfekta kort jag knäppte! Men så hade jag också en guldplacering, bara 6-7 meter från altaret. Det var stämmningsfullt precis som det brukar vara på bröllop. Jag var lätt överraskad men också smickrad över att få vara med. Visserligen har jag varit ute på en del äventyr med bruden och mina andra kompisar. Det är nog få som vet att hon är ett stort fan av Laphroige whisky, bland annat, och för några år sedan var vi ett gäng som drog iväg till Skottland  för att titta på hennes ruta av mossen där torven bryts. Nå, åter till vigseln. Datumet 19 juni och tiden 16.00 verkar vara väl känt runt landet. Men i sanningens namn var det ingen slup som väntade på brudparet utan en grön Ford -57. Och evenemanget utspelade sig i stadskyrkan i Umeå. Det var en av mina fotokompisar som gick och gifte sig. Men medge att tidpunkten var den rätta?

Smaskig Söndag på er…

Nu kan royalisterna snart skära upp tårtan.Men färsk statistik visade förvånansvärt svagt stöd för kungahuset. Det är klart man vill att allt ska gå bra och att det inte ska regna allt för jäkligt även om egentligen hela kitet är lätt absurt. Sedan börjar det verkliga jobbet för brudparet. Att så snabbt som möjligt få fram en tronarvinge. Ja, mina vänner, dö gärna en smula men Victoria och Daniel  gör det också. Förmodligen rätt intensivt med tanke på nyss nämnda tronarvinge. Kan spermier och ägg dö av ren prestationsångest så är väl detta ett tillfälle för det?

Jag började dagen med en snabb sejour i politikervärlden. Märkligt nog var jag vaken efter gårdagens vilda party – kubbmästerskap på jobbet – och avverkade förmiddagen rätt odramatiskt. Det är snuskigt trist men kvällen var lika lugn.

Lyckatillbrudpar Lördag!

Listor är ibland tacksamma för oss bloggofiler. Dels får vi en chans att reflektera själva, dels ger vi andra en chans tycka till och kanske göra egna listor. Dessutom finns oändligt med listämnen. I detta fall handlar det om TV-serier jag av en eller annan anledning minns:

10. Bröderna Cartwright. En spillra från den tid då alla såg allt. Och njöt. Hoss var lätt fetlagd och såg med andra ord ut som en vanlig människa och blev därför lite av favorit.

9. High Chapparall. Ungefär samma sak men några år nyare. Ett nyväckt tjejintresse tillfredställdes av ett par snygga brudar, men det tokige kvinnotjusaren Manolito  var nog den man helst såg på.

8. Den märkliga serien vi minns för att ingen minns den. Svensk. Gick runt 1980. Flockar med mumlande människor i 1800-talskläder som drev runt på dimhöljda åkrar. Dialogen gav begreppet "mummel" en ny innebörd.

7. Kullamannen. Mumsig skrämsel i svart-vitt för tio-åringar. När hjältarnas koja hemsöktes en natt dog nästan den lille parveln Ingemar av skräck!

6. That 70s show. Kunde varit mina klasskompisar åldersmässigt. Laura Prepon och Mila Kunis. Kul dialog. Men har de sex eller drömmer de bara på tonårsvis om att ha sex? Det verkar variera mellan avsnitten…

5. En finsk deckare runt 1972. Minns den bara för att man flera gånger på sjungande finlandssvenska pratade om "Diskoteksjockey".

4. Dharma and Greg. Väldigt kul när alla samhällsklasser ska interagera. Och tjejen (Jenna Elfman?) är så charmig att tapeterna lossnar.

3. Nip/tuck. Blev av en slump smått beroende av denna läckra plastikkirurgserie där varje avsnitt överträffade det förra när det gällde absurda, men ibland ändå möjliga, intriger.

2. Dexter. Grymt bra om vad som ryms i en obducent med enorma barndomstrauman.

1,5 Burn Notice. Fräckt och jag gillar hur han hela tiden förklarar saker för oss tittare.

1. SOPRANOS. Ja, det är bara att lägga sig platt, precis som några tusen brudar i Tony Sopranos säng under serien. Persongalleri och intrig är delikata. "Woke up this morning, got myselfe a Sopranos DVD"…

49 999 har hälsat på på min blogg sedan förra hösten när jag så smått började skriva, mest som träning efter min stroke. Jag har ingen aning om vad andra vk-bloggare ligger på. Men ni är ju liksom mina läsare som ligger mig varmt om hjärtat. De närmaste dagarna kommer jag att släppa en grej här. Samtidigt går den som ledare eller insändare i VF eller VK. Den är lite mer genomarbetad. Men tills dess blir det snabba reflektioner om aktuella frågor och hågkomster från barndomens och ungdomens Vilhelmina. Med det vanliga galleriet. Gamla kompisen Hans-Ove, tjejkompisarna M och M, assistenterna, Nicole som nu är lycklig vovveägare tillsammans med fästmannen, alla mina kusiner och en del andra. Jag ska också lägga in mer bilder och kanske You Tube klipp.

Ovöre Onsdag (ännu) på er…

Jag öppnade den lilla gångdörren i porten till Lindgrens mopedverkstad med dunkande hjärta. På det oljiga och välbelamrade golvet tronade ett par lätt demonterade packmopeder som skulle sotas för att återfå ursprunglig kraft.Men det var inte så intressant just då. I ett inre rum hägrade nämligen min nästa moped. En grafitgrå Zundapp Combinette med ljusgrå tanksidor och ljusgrå sadel. Gubbkörd, minst sagt. När jag låste upp verktygsfacket vilket gubben aldrig lyckades med, låg den gedigna U-nyckelsatsen fortfarande efter tolv år inslagen i fabrikens oljedränkta gråpapper. Det fanns knappt en repa på mopeden trots åren och priset skrevs till 700 kronor.

Ett år senare var den ett totalvandaliserat vrak, men det hör egentligen inte till historien.

Poängen är att jag precis som många andra hade gjort bäst i att behålla vissa fordon. Men var fasen skulle man haft dem? Och pengarna behövdes ju ofta till andra tvivelaktiga satsningar. Men ändå…

– Min Ford Fairlane ni sett som toppbild ett tag, två sjysta Amazoner, en peevee, Firebirden, Olds Ninetyeighten som jag verkligen saknar, den formidabla Granada Ghia 3.0:an. min beigemetallic Volvo 264 som gick som en dröm men saknades av bensinpumpar i hela Norrland när jag sålde den.

Och Pontiac Le Mansen med vilken det blev en fin tradition att bränna upp någon del av elsystemet varje vår…

Och en massa andra förstås.  Mindre oumbärliga men i alla fall.

Bra annars. Fått träffa två snälla vovvar och varit kulturknutte i helgen. Såg en utställning som gjorde A nästan lika upprörd som bristen på handlingskraft när det gäller staden mellan broarna, vilket inte vill säga lite. Och vi var ju bara tvugna att titta på väggen på Umedalen som fått bil, husvagn, containers med mera. Lite mer koncentrerat och bättre skyltat där vore bra.

Toppen Tisdag Tillönskas

Det påstås inte vara något aprilskämt, men man undrar…Försvaret kräver att man i östergötland river alla vindkraftverk utom ett, totalt 91 stycken. Deras ekonomiska katastrof som knappt verkar kunna flyga kan inte heller skilja vindsnurror från flygplan, nämligen. Spontant föreslår jag att alla JAS:ar sätts ner på marken, rensas på farliga prylar, målas rosa och placeras ut på dagis runt om i länet som lekpryl.

Eller att de sänks på lagom djup så firrarna har någonstans att bo…

Sen denna blogg. Skriv alltid i words så att en kopia finns. Flera gånger har en färdig text bara försvunnit och inlägget jag skrev sent i går kväll tog samma väg fullständigt oförklarligt. Det är inte bra.

…i alla fall när det gäller att få krediter som ung. Mitt första lån 1981 var ett såkallat sparlån. Om du sparade i åtta månader fick du låna tre gånger det belopp du sparade. Utan tvekan var det så att man drömde om en mer slapp kreditgivning, men så var reglerna. Det var innan bankerna sjöng "lååna hos oss" i den klassiska reklamjingeln. Tyvärr har ju situationen blivit helt annorlunda nu. En kreditgivning utan direkt kontroll och oändligt mycket mer att vilja skaffa än på 80-talet.

Hörde på nyheterna att ungas kredithandlande  är ett problem. Kunde man inte tänka sig ett mellanting mellan min ungdoms vääldigt tuffa regler och dagens "inga alls?"… Att börja livet med fet skuld, kronofogde och allt sånt strul är inte särskilt roligt. Kanske att formuleringen "vårdslös kreditgivning" skulle användas mer och konkret innbära att har du lånat ut pengar på lösa boliner ska skulden kunna avskrivas. Då skulle det nog bli fart på kreditkontrollerna…

Makalös Måndag på er