Peter Seipen krönikerade i fredags över sin upprördhet i Aftonbladet. Dels över det manliga badmodet, dels i allmänhet över de som inte är lika snygga som han. Det här betraktar jag inte ens som en bagatell, bara tomsnack för att vinna läsare. Men det är oinspirerande då han knastertorrt och även här självförhärligande, berättar hur vi blekfeta ska göra för att komma i på den rätta vägen, tvättbrädesvägen.

Vi har hört det förut, och kan man inte ösa galla över oss svaga på ett nytt och kanske inspirerande sätt? Förresten, har han kollat sin egen halt av fett i hjärnan. Tvättbrädeskillar är särskilt utsatta…

Ambulanspersonal fick försvara sig med ficklampor i Rosengård i natt. Jag konstaterar bara det, och att jag från min horisont inte har skuggan av en lösning.

– Det gäller bara att lära ungarna hur man förhåller sig till andra, sen går det bra, sa en speciallärare med inriktning på problembarn till mig en gång. Det var kanske ganska klokt…

Min kompis som har koll på läget berättar att det var en vit Cadillac i historien i förra bloggen, inte svart Buick. Rätt ska vara rätt – kul var det i alla fall.

Förra veckans resultatlösa jakt på J:s hus som A-K och jag bedrev förklarades med att vi var på helt fel väg. I dag slår vi kanske in på den rätta och åker och tittar.

Nicole har dragit på husvagnssemester och ska klara sig en hel vecka utan fästman och vovve. Det blir tufft men hon är en tuff tjej så det fixar sig. Om inte annat kanske hon hittar polkagrisar att trösta sig med:). Överhuvudtaget är det lite glesare än vanligt på assistentfronten. P är i Tallin, tror jag. Britt  sågs senast på västkusten. C njuter av en riktig semester någonstans i inlandet. B är väl på vild jakt efter Lady Gaga? Eller har i alla fall semester.

Det är A-K, S,  J och nya C som håller ställningarna närmaste veckorna. Men det går  bra

Mastig MackMåndag. Visst vore det gott???

Jag ser att det diskuteras parkeringar i papperstidningen. På tal om det kunde jag berätta om den galne felparkerande indiern i London. Men det får bli senare. Men en kompis till mig ägde en pompöst vacker Buick Electra -73. Svart som natten och alltid blank.

Han berättade att den tidigare ägaren, då Buicken var ny, hade hamnat i en dispyt med en parkeringsvakt. När alla argument var uttömda och positionerna låsta utbrast vakten: "Om du inte flyttar på bilen nu så får du böter".

Buickägaren log bara.

"Det har jag råd med", avslutade han och körde upp den då exklusiva elektiska fönsterhissen.

Så kan man också göra. Men jag har fått betala mina tre böteslappar själv…

För övrigt blev det en succé. Två stora sopsäckar med riktigt bra kläder gick till bättre användning än att hänga i min garderob. Så nu är det bara att handla mer…

Fantastisk Fredag Förstås.

Intresseklubben kan med sin finaste penna nu notera att jag i alla fall har över 70 000 sidvisningar på den här bloggen. Det är kanske åtminstone 15 000-20 000 som läst något vilket gör mig barnsligt glad:)))).

Om det inte var mitt i natten, jag är halvkokt av värme och trött hade jag firat med en whisky.

Just nu är allt i perfekt symbios. Huset jag bor i, mina kläder, rullstolen, min panna. Allt håller en temperatur på cirka 32 grader.

Men sommaren 1994 var värre. Den var glödhet, minst sagt, och jag åkte Sverige runt i en SAAB 900 där värmen inte gick att stänga av. Som lök på laxen åkte två av mina kusiner motorcykel och övriga satt och mös i en ny Citroen med klimatkontroll.

Begreppet klibbig fick en ny och djupare innebörd under de cirka 400 mil jag och min mor avverkade. Det var så varmt att den som ville tända en tändsticka bara höll upp den så självantände den. Drickan, den normalt svalkande, var så varm att du brände dig!

Hm…vid närmare eftertanke är det nog lite småhurvigt idag. Jag tror jag drar på en tjockare tröja…

Nu har det konstaterats att särskilt de stora sjukhusen har jätteproblem med överbeläggningar. Detta enligt en artikel i VF idag. Men samtidigt sitter ett byråkratiskt stolpskott och hävdar att det inte handlar om att öka antalet platser trots att vi bli fler och äldre. Nej i stället ska det jobbas mer resurseffektvt i en redan minst sagt hårt rationaliserad vård.

Jag undrar om hon ser kopplingen mellan sitt uttalande och seriefiguren Dilberts chef som i ett sorts världsrekordförsök i klyscha deklarerade "Jobba inte hårdare – jobba smartare" utan att ett ögonblick förklara vad det kunde innebära…

Bara helt kort kommer jag att tänka på TV:s roll i början av 60-talet. De märkliga åren då alla såg samma program för att inga andra fanns.

Man satt i soffan tillsammans med familjen och njöt av Hylands Hörna på lördagar. Puffat Vårgårdaris med massor av socker men utan mjölk kunde vara mitt knäppa lördagsgodis. Helgonet var nästan lite för hemsk ibland, ett avsnitt som utspelades vid Loch Ness gav mig mardrömmar. Men den vita P1800:n var ju så läcker…

Så småningom kom en liten grå burk som ställdes ovanpå TV:n. TV2-tillsatsen. En ny epok hade börjat. En ny epok av diskussioner om vad man skulle se som inte löstes förrän tidigt på 80-talet då jag köpte en teve till, en för varje kanal. Lite som i lumpen där vi hade ett rum för ettan och ett för tvåan. Det skulle bli många rum för att tillfredställa alla behov numera…

Turistande Tisdag på er…

"Det är mycker grejor på ett järnspett", brukade vi säga hemma när något synbarligen enkelt blev mycket mer komplicerat. Detta talessätt kan med fördel tillämpas på rullstolar. Det borde vara enkelt. Stol plus hjul = rullstol.

Nehej då. Gffelvinklar, dynor, hjulstorlekar och hundra andra parametrar kan varieras. Och minsta lilla att något inte är helt rätt så funkar inte stolen. Detta på tal om att jag tagit ut en ny idag. Steget från rullstol till ny bil är visserligen långt. Men jag kan konstatera att kusin K idag kvitterade ut en ny svart Golf idag. Och förmodligen är den lika fin då hon säljer den om 12 000 mil eller så. En bilägandets paradgata åker den längs efter. Inte riktigt som när hennes bror och jag som harlikt skrämd passagerare avverkade grusvägarna runt Bäsksele i hans pappas vita fyrdörrars Amazon -64. Som jag minns det var det alltid blöthöst, precis innan snön. Det är förvånansvärt att det ligger något grus kvar, särskilt längs Granselvägen. I alla fall i kurvorna. Tallar 30 meter in i skogen pepprades och den svajiga Amazonmätaren stod ibland på 120 på en väg knappast bredare än bilen och med viss utsikt till överraskande möten.

Men han kunde väl skyllt på barndomstrauman. Min, hans och Hans-Oves resa i den sistnämndes Opel Olympia, som f ö var första gången jag rattade en bil, satte nog djupa spår. Den resan ska jag berätta mer om senare.

Nu är det typ 40 grader varmt och hjärnan vill bara fokusera på kall dricka. Därför stänger jag bloggen för idag.

Oonkologisk Onsdag på er…

De rykten som florerat i många år har nu bekräftats. Detta i och med att Åsa-Nisse och Knohultarn bestämt ett datum för giftemål. Visserligen ska båda parterna lösas från en relation före men välunderättade källor uppger att detta knappast ställer till några problem. Eulalia övertar hela hemmanet i Knohult där hon tillsammans med yrkesmilitären 91 Karlsson, vars regemente ligger i närheten, avser föda upp äktsvenska hängbukssvin. Dessa är betydligt tacksammare att dressera än de allmänt förekommande vietnamesiska, enär språkklyftan mellan djur och dressör inte uppstår. "I had enöff", som grisdressören John Travolsson – mest känd som djuransvarig i filmen Griis –  säger.

Kristin åtrupptar en i unga år avbruten karriär som daytrader  på Barclays Bank i London där hon är unik genom sin förmåga att spå värdepappers utveckling i kaffesump.

Det sägs att det i hennes förnäma Bayswater-kvarter ibland kan synas en anemiskt mager och numera bortrationaliserade bodknodd vid namn Stål Gustaf (det visste ni inte…) Sjökvist. Ständigt med en svettfläckad påse bröstsocker, framsträckt med magra hungriga, händer. Allt i desperat hopp om en relation, ett hopp han odlat utan resultat sedan 1911.

Vart länsman tagit vägen vet ingen. Förmodligen dog han en snabb död när rikspolisstyrelsen försåg honom med ny avancerad efterföljarutrustning, laserpistol, 50 kilo räddningutrustning och tre skottsäkra västar. Tyvärr missade de att utanordna en bil. Och allt detta blev nog för mycket på länsmans Monark trampcykel från 1952. Och för länsmans hjärta…

Åsa-Nisse och Knohultarn avser fira smekmånad på en av Frigoliternas 6 000 öar. Men de avslöjar inte vilken. Aftonbladet har nu gått i konkurs efter att ha skickat ut 12 000 fotografer och reportrar, en av varje till varje ö…

Är det värmeslag som gör att det blir så här???