Jag är en fejsbåckare – och erkänner!!!

För ett par år sedan var det med stooor tveksamhet jag anslöt mig till Facebook. Det kändes omöjligt att hitta någon användning för detta sociala medium och det fanns ju mail. Jag var länge skeptisk till många funktioner som jag tyckte var svårbegripliga eller onödiga.

Jag har absolut inte koll på allt men använder det jag behöver och har glädje av det kan jag nu till min förvåning konstatera. Jag är väldigt restriktiv med vänner. Om jag minns rätt har jag runt 100, och det är personer jag relaterar till även i verkliga livet. Inte helt förresten – Mona Sahlin kan jag inte påstå att jag känner även om jag har henne som facebookvän. Ibrahim Baylan däremot, partisekreteraren i (S) som jag också har på listan, satt i samma nämnd som jag i flera år. Men fick jag en förfrågan från Fredrik, Maud eller Göran tackade jag nog nej. Visst heter det vänlista?

Vad som dött sotdöden är det vanliga mailet. Det är ju nästan sällsynt att man får något. Med undantag för alla erbjudanden att köpa Viagra och andra "läkemedel" som vanligen hamnar under Spam-rubriken. Mina M-vänner är oaser i öknen som ibland levererar roliga och ibland tänkvärda e-mail. För övrigt är mina två privata mail i princip döda zoner. Vilket man däremot inte kan säga om FB. Jag är ute 3-4 gånger per dag, skriver enormt tänkvärda ord, chattar o sånt.

Chatten är lite kul för mig som faktiskt knappt provat det tidigare. Att kunna ha en levande dialog med människor man inte träffar varje dag. Riktigt trevligt!

Men jag har en otrolig förmåga att söka kontakt precis när de stänger ner i andra änden. Har hänt ungefär hundra gånger med Lady X, till exempel. Som för övrigt kanske skulle ha köpt en komera i stället för kamera???…(Du får döda mig 9 augusti, Ladyn för detta urtaskiga skämt…).

Det känns som det här följer SJ:s principer och spårar ur…

Magnifik Måndag på er!!!