Tillbaka till brottsplatsen

Om några timmar åker jag upp till Vilhelmina. Nu är det ju faktiskt så att jag är mer umebo än vilhelminare. 21 år levde jag i lappmarksmetropolen, 31 år har jag varit Volvo och Umeå trogen. Men hemma är förvånansvärt ofta i samtal det lilla samhället,. Där kan du få en vän för livet i bankomatkön. Gamla gubbar i väntsalen på busstationen  plirar och viskar  för att sedan skicka fram en kurir: "Hörrdö – nå gett du vaara borti Wahströmmara???" Tre bilar efter varandra innebär bilkö och att någon ska jordfästas…Posten börjar lägga Vilhelmina-aktuellt i min brevlåda då jag återkommer på semestern efter elva månader. "Jag såg ju att du hade kommit hem", ropar brevbäraren från postens bakre regioner. Legitimation och framvisande av den i olika sammanhang betraktas med stor förvåning. Och inte minst – att ta nycklara ur bilen betraktas som ytterst märkliga stadsfasoner. Kort sagt…"Its my home town", även om jag trivs försträffligt här i Umeå.