En riktig mördarnatt

Ja, ikväll kan både det ena och det andra stryka runt husknutarna här i Umeå. Vinden viner lömskt i ett aningen öppet fönster och lövverken skakas sakta men säkert mot sin egen död.

Egentligen är ju en vacker kväll lika farlig, men fantasin stimuleras mer av det dramatiska.

Jag minns en kväll då fantasin definitivt inte behövde någon stimulans. I min ungdom var det vanligt att man tog mopeden förbi vårt hus, som var det sista i byn, fram till fotbollsplanen hundra meter bort. Där tippades moppen i en snödriva. Sedan promenera man kanske 500 meter längs en smal stig, som när den plogades var en drygt bilbred grusväg. Men oftast var det bara en smal upptrampad stig vintertid mellan höga snökanter. Längst upp låg det märkliga hus med okynniga dörrar jag berättat om för länge sedan, och där bodde den trevlige Lage som alltid hade kaffepannan i beredskap .

Den här kolsvarta vinterkvällen hade jag hunnit drygt halvvägs i de 20-gradiga kylan när en  obehaglig känsla spred sig i kroppen och fick mitt pigga tonårshjärta att skena lite fortare. Det var som att knarret under mina Muk Pak skoterskor inte riktigt synkroniserade med mina rörelser. Jag stannade en gång och lyssnade. Inte ett ljud. Sedan ytterligare 50 meter med öronen spetsade.

Stanna

Lyssna

Flåsa

Andningen lugnar sig

DÅ PLÖTSLIGT ETT LJUDLIGT FRUSTANDE BAKOM MIN RYGG!!!

Strax innan jag dör lyckas jag vrida ficklampan och får se en gigantisk renoxe som troget följt mig i flera hundra meter. Lättnaden gör att vi hinner bli kompisar, jag till och med pratar med honom,  innan han obesvärat plötsligt svänger av stigen och hoppar ut i djupsnön.

Vi konstaterade precis ikväll att det har sina fördelar att bo i stan. Att slippa sådana upplevelser är möjligen en av dem…

Ond Onsdag. JA, JAG SKA TILL TANDLÄKAREN!!!

Nästa inlägg publiceras torsdag 06.00 på allmän begäran…