n blandad blogg

Jag har tagit upp ämnet musik ur olika synvinklar tidigare. Det är inte allt för ovanligt att man får frågan "Och vilken musik lyssnar du på?". Och jag misslyckas alltid med att ge ett vettigt svar. Det finns ju rätt mycket. Ja, jag är snubblande nära det hemska "Det är blandat" som svar. Det undviker jag gärna för i min värld innebär det att allt som låter i högtalarna, oavsett om det är Lennart Hyland som jojkar i Vällingby 1961 eller berlinharmonikerna som framför Enter Sandman, konsumeras utan att egentligen lyssna eller bry sig. Men som sagt, jag ligger egentligen nära den beskrivningen själv. Vad sägs om den härliga rockabillytrion Mystery Gang från Budapest. Du flyttas till 1955 och vrider upp tempot 50 % till. Eller gamla Mörbyligan som väl var något så ovanligt som ett uttalat socialdemokratiskt rockband. Synd att frontmannen, som jag tror hette Åke Bylund, fick tinnitus och var tvungen att upplösa gruppen. För att göra ett monstruöst hopp till nutid gillar jag verkligen den supertunga ljudmatta som Slipknot lägger över nejden. Men i nästa ögonblick njuter jag  av Glenn Miller och hans storband när de silkesmjukt smeker trumhinnan. Och den totala spelglädjen och det grymma öset i källaren på Meselefors Folkets Hus under spelmansstämman mitt i smällkalla vintern måste man uppleva för att begripa…

Och nästan i hemlighet spelar jag ibland en CD med legenden Sten-Erik Eneröd och låter "I min vita Chevrolet" klinga ut över nejden med en nostalgisk tår i ögonvrån.

Jag misstänker att mina hårdrockande vänner blir lite förvånade men betänk att jag kommer från en tid och plats där Max Fenders formligen regerade på 70-talet. När deras enorma tvåvåningsbuss parkerade utanför Folkan i Vilhelmina var det fullt i nivå med ett statsbesök  och torsdagsdansen var räddad. I alla fall för de som dansade då det var dans…

Vi hade förresten ett band jag knappt vet nåt om som hette Wasa Express. Jag tror de var umebaserade och de hade en jäkligt duktig trummis som jag fortsätter tro om, nämligen att han på 80-talet lirade i Attack, ni vet bandet som hoade hela natten med Rosa Körberg, Tommys syrra.

Deep Purple är det ju fortfarande en del tanter och farbröder som gillar, däribland mig. Har haft glädjen att sitta i gräset på Sweden Rock i Sölvesborg med dem två meter bakom. Och jag gillar vekligen deras "Black Night" trots att jag vet att det egentligen är en rappakalja hopsvängd på fyllan efter en blöt lunch med den enda utgångspunkten att göra nåt riktigt dåligt.

Ja, jag skulle kunna fortsätta jättelänge med det där var bara lite ytskrap.

I morgon väntar en Tillägnad Tisdag. Tillägnad till Lady X. Jag tänker på dig mer än du tror…