Mot vintern?

Åker till Skellefteå i morgon. Undrar om det innebär en resa in i vinterland? Mycket talar väl för det. Jag minns, helt appropå, vägen på andra sidan Stekenjokk. Där drivorna var fem meter höga vid midsommar, vägen löpte som nere i en canyon och inte ens NMT 450-mobilerna fungerade. Det kan man kalla att vara ensam. Man kan också kalla det rejäl vinter. Riktigt så illa ska det absolut inte vara i Shellet men någon decimeter kanske. Då jag var liten satt jag nästan desperat på rattkälken då det blev vitt på backen i väntan på att det skulle bli så pass att jag kunde åka. Tyvärr lärde jag mig aldrig att behärska skidor utför. Eftersom jag visste att jag ändå skulle ramla slängde jag mig nästa direkt. Min förnamne som heter Stenmark skulle förmodligen sagt "He gå int förklar för den som int begrip" om han fått uppleva min åkning, fast med gråten i halsen.

I lumpen skulle det ju både åkas och skidtolkas. Det var allt en himla tur att jag inte var infanterist som ägnade mycket tid åt detta för maken till vanvårdade Vita Blixten har väl aldrig skådats. Jag tror aldrig de utsattes för valla utan jag trodde mer på naturmetoden. Vi skulle ju göra något eländigt soldatprov som inkluderade ungefär 100 mils skidåkning kändes det som. Och ALLA gjorde allt för att bli sjukskrivna, oftast med ytterst lite framgång. Så hoppet var minimalt när jag knackade på hos regementsläkaren.

– Du tycker inte om att åka skidor?, frågade doktorn.

– Nej, absolut inte, svarade jag.

– Du blir sjukskriven med inre tjänst veckan ut, deklarerade han utan att ens ha undersökt mig.

Det var en av de inte så få gånger i livet jag har haft en oförklarlig tur…