Jazzmys

Kanske är det ett tecken på mognad. I alla fall tillbringade jag och några hundra andra lördagseftermiddagen i Studion i Folkets Hus. Det var VB Big band och inte minst sångfågeln Maud Sparrman som underhöll. Tack vare den eftermiddagen fick jag namn på flera låtar jag hört men inte vetat vad de hette. Och hon sjunger ju grymt bra, Maud. Och verkar väldigt trevlig och människointresserad, jag fick av olika anledningar byta några ord med henne.

Och fick också ansikten på några andra musiklegender, bland annat Roffa Lind, som jag bara hört talas om.

Ljusfestivalen känns lite blek, i alla fall då man åker runt centrum i bil. Men installationen med gröna ljus i Döbelns park är mäktig. Sen finns det säkert massor jag inte sett heller måste jag stort reservera mig för.

För övrigt kan jag åter konstatera att alla journalister borde vara rullstolsburna! Inte för att jag vill dem illa, det är bara det att det är väldigt mycket lättare att få kontakt med folk om du visar upp ett tydligt handikapp, de flesta blir öppnare spontant. Se bara på Walter Hirsch, mästerfotografen. En del har undrat hur han lyckats ta de minst sagt…intima bilder han är känd för. Jag har för mig att han berättat att den polioskada som delvis gör honom handikappad också har hjälpt honom att få modellerna att öppna sig.

Hm…jag känner för att bejaka min feminina sida i kväll. Ett lämpligt sätt att gör det är väl att citera ett riktig kvinnorörelsetalesssätt. Som ytterst få killar fattar förrän efter typ fem minuter:

"En kvinna utan man är som en fisk utan cykel…"