Skottland 1
Sakta började folklivet på Arlanda ta fart. Denna Sveriges största arbetsplats var inte mindre myllrig än vanligt så här i semestertider.
Det hade funkat riktigt bra att sova några timmar på stengolvet men jag var lite yrvaken en lång stund. Den whisky jag svalde tidigt på förmiddagen gav ingen riktig inspiration trots att det borde varit precis rätta drycken.
Flygresan med bolaget med det passande namnet BMI (British Midland) lämnade inga spår. Bortsett från att jag vill minnas att några inte gillade deras mackor. Dock inte jag. De påstår kanske att apan står oss nära men i mitt fall är det nog hushållsgrisen som har en genuppsättning som är mest lik min. Så jag tuggade, svalde och var glad…
”Lllagawullintjolahoppawaggahagga”
Det var en parant flygplatskvinna som gav oss första smakprovet av skotsk dialekt. Vad hon egentligen ville säga var: ”Ursäkta, men det är så att Peckas och Ingemars bagage, alltså i nuläget hela deras liv, har försvunnit spårlöst. Och det finns många spännande flygplan här som åker till exotiska platser och som mycket väl kan ha råkat ta med det”…
Det var inte underligt att vi var rätt tysta i bussen in till stan. Skulle ambassaden få rycka in redan på det här tidiga stadiet? Hade Sverige överhuvudtaget ambassad i Edinburgh???
Senaste kommentarerna