Ska man minnas det? Jag har faktiskt ägnat en stund åt att fundera. Kyss eller puss förresten? Det är en viss skillnad i dignitet, som ni nog vet. Tror jag pussade på en tjej i ettan vid något tillfälle i alla fall, vilket väl inte var helt till hennes odelade förtjusning. Kyssar kom betydligt senare på min tid, men jag har en känsla av att det är annorlunda numera. Men knappast bättre, du har knappt hunnit fylla tvåsiffrigt innan den sexuella prestationsångesten sätter in. Har pussat på några killar också, typ "fy fan vilken bra polare du är" och en puss på kinden i fyllan men de är ofta så förbaskat orakade. Jag föredrar definitivt en len tjejkind…

Jag bodde på patienthotellet Björken i fem månader. Då jag skulle checka ut stod en kvinna i min ålder också vid disken. Kanske hade hon haft lite span på mig även om jag inte upplevde att jag sett henne förut. Så hon stönade fram något medlidsamt och gav mig en stor puss! Vilket var kul, spontanpussar är inte dumt, kom ihåg det tjejer!!!

Pussig torsdag på er!

Hehe…kommentarerna har andats viss förundran över att Ford Focus inte finns bland drömbilarna. Men det har den gjort då modellen var ny, kan jag upplysa om. Jag har dessutom ägt en Ford Fairlane som lyckselepolisen älskade så besinningslöst  att jag fick långtidsparkera den i deras garage samt en Ford Granada Ghia 3,0 -75 b som var magnifik. Och både Lincoln och Mercury är mulliga fordsläktingar. Så visst gillar jag Ford:)).

Ja, i mångt och mycket har jag sett till att förverkliga mina drömmar. Som visserligen var av det mer anspråkslösa slaget, typ att få jobba på Folkbladet, vilket jag gjort, att köra Cadillac 1959, vilket jag gjort, att köra över 250 med bil ( runt 265 med Porsche 928 S4), prova vad som väl då var världen snabbaste standard mc, Kawazaki ZZR 1100 ostrypt 147 hästar (som ni nog fattar åkte jag inte rullstol då…). Hehe…ja, mycket av drömmarna har varit kopplat till fordon. Och det är långt ifrån allt som blivit verklighet. Ännu…

Då miljonvinsten ramlar in letar jag reda på en fin herrgårdsvagn för rullstolens skull och sen blir det cruising för hela slanten. Kanske en Oldsmobile Vista Cruiser eller Buick Estate Wagon.Eller en fin Cheva Caprice, äckligt välvårdad. Som jag tror att det går ganska bra att hitta. Eller tänk om jag hittade en Caprice -75 lika fin som den jag var snubblande nära att handla 1986. Progressiva samhällsräddare brände tyvärr upp den lite senare.

Sen en guldklocka på fem hekto på handleden som kan glänsa genom den öppna jänkarrutan, till omgivningens stora glädje?

Nu undrar väl alla var drömmarna om hälsa, kärlek, harmoni och allt möjligt finns. De finns definitivt, men de väljer jag att behålla för mig själv. En del vill verkligen berätta ALLT i en blogg. Men ibland väljer jag att inte göra det…

Läste nyss om 43-åringen som tar dialys fyra dagar i veckan, är i stort sett blind och sitter i rullstol på grund av nervskador. Och nu väntar på en ny njure. Det är bara en hake. Hans sjukskrivningsdagar är snart slut. Med tillämpande av allt existerande förnuft borde ett beslut om fortsatt sjukpenning vara fattat på fem sekunder. Men icke. Han ska fraktas ut på någon typ av arbetslivsintroduktion. Som i och för sig inte innebär att han förväntas arbeta men han ska i alla fall vara där. Han är ju inte oåterkallerligen och för all framtid dösjuk, menar man från Försäkringskassan. Den njure han väntat på i tre år kan ju komma. Nervskadorna i benen och den blindhet han osolidariskt nog valde att få kommer inte att bli bättre, men jag vet inte på vilka medicinska kunskaper kassan grundar sitt beslut…

Om du ser ett gapande, stort, hål i taket är det förmodligen det hål genom vilket förnuft och medmänsklighet försvann med ett brak för några år sedan. Och nivån på vanvettet höjs hela tiden…

Bilden härovan visar mitt fräscha anlete klockan tre på morgonen. Nog om detta: mer om den dam i Gävletrakten som hade tänkt sig en tiomila julresa till barn i Skutskär. Självklart måste då den oförvitliga färdtjänsten träda in och stoppa ett så farligt initiativ. Givetvis vägrades hon färdtjänst. Inte bara det att vägarna i allmänhet är farliga, nej detta gäller i högsta grad under julhelgen. Och en spröd 91-åring i en stor mercedesbuss framförd av helgjobbande yngre man med färskt taxikort. Nej sådant måste stoppas. Och äldreboendena ääär ju så mysiga i jultider, så varför chansa.

Om nu inte damen i dessa – sant valfria – tider inte väljer att ta en vanlig taxi eller tåg som är de alternativ färdtjänsten menar hon kan välja mellan.

Visserligen hävdar hon att den stelopererade ryggen ställer till det men vi vet ju alla att det som inte dödar härdar.

Texten med ovanstående nyhet fanns visst i Aftonbladet. Man blir minsann inte varm och glad, precis. Vi har ett oerhört bra land i grunden, men en och annan paragrafryttare görsitt bästa för att döda det…

Fler och fler jobbar längre. Men tittar vi i gruppen metallarbetare är jag säker på att den är ett undantag. Redan för många år sedan, före sammanslagningen med Industrifacket, tror jag snittlådern för pension i Metallarbetarförbundet var 56-57 eller så. Att jobba till uppemot 70 är en utopi för många. Eller var, rättare sagt. Numera ska du väl obduceras minst tre gånger och vara befunnen död för att bli pensionär.

Annars känns det bra att det redan är fredag igen. Sov enormt i natt, säkert upp emot åtta timmar, vilket är unikt. Trevlig helg!

Det blir ju lite svårt. Och en plånbok är långt ifrån lika spännande. Förr hade jag i alla fall ett kort på min raggarbil som jag kunde lyckliggöra intresseklubben med. Eftersom jag sumpade körkortet då det gick lite fort 2005 har jag ett nytt där jag nästan ser ut som en människa. Och några betalkort, men det är VISA-kortet som får jobba för det mesta. Det ska verkligen vara kris innan jag handlar på något annat kort, jag vet hur kul det är då räkningen kommer…

Och så det härliga frikortet  som verkligen kommer till nytta för en sådan som jag.

Tja, roligare än så blir det inte. Men i morgon ska vi titta på min vecka. Det kan bli spännande…

Jag har en halvsyster. Men hon ska också slippa fastna i min blogg, precis som föräldrarna. Jag kan bara kort konstatera att det inte var förrän hon fyllde 50 och vi satt och pratade i lugn och ro jag insåg hur lika vi faktiskt var. Det är överhuvud taget facinerande hur vissa släktdrag, både till sätt och utseende kan vandra genom gemerationer i olika riktningar. Det är som gubbarna på buss-stationen hemma. Då jag gick högstadiet och ibland tog en tidigare buss. Det var inte helt unikt att några gubbar på andra sidan väntsalen viskade konspiratoriskt mellan varandra. Varefter någon av dem till sist vände sig till mig: (nu följer en dialektövning:) "Höllö, no gätt du vaara borti Wahlströmmara?…).

Så var artbestämningen gjord…