Ett slut som facinerar

Jag har osannolikt låga krav på böcker. Ofta handlar det om ett bra språk som drar in mig i storyn även om den i sig är osannolik.

En av de bästa jag läst är en billig Mickey Spillane-kioskdeckare. Om ett gammalt och ouppklarat rån. Deckaren dras i slutet till ett område som skulle exploateras vid samma tid som rånet. Och i ett buskage skymtar han något gult. Det är resterna av en 30 år gammal taxibil.I den finns två skelett. Den ihjälskjutne taxichaffisen och rånaren som tydligen dog strax efter att han avlossat ena pipan på hagelbössan och dödat chauffören.

Givetvis dyker en modern bad guy upp och ska förkorta vår hjältes liv. Men precis som skottet ska lossas glider rånarskelettet fram och benfingrat drar i den avslipade avtryckaren. Och si – hagelsvärmen träffar och dödar vår bad guy!!!

Sånt gillade jag verklgen då jag var femton år… Och jag kan erkänna att jag gärna läser den som 53-åring, vissa ränder går aldrig ur.