Sorry, jag skrev visst att Rickard Sjöberg ledde festivalen i förra bloggen. Men till och med jag ver ju att det var Rickard Olsson och Marie Serneholt som säkert och avspänt höll i det hela. Min egen erfarenhet som arrangemangspratare inträffade främst 2005 då jag var konferecier under koncernmästerskapen i fotografi. Några år tidigare hade jag ändå chansen att brejka då jag blev erbjuden att prata på Regret Man Rivers bilutställning vid Åsele marknad. Men tyvärr befann jag mig på ett Youth Hostel i Skottland då de ringde. Fasen vet om jag inte hade någon pratar-roll vid Gång SM i Mörbylånga 2003, men jag minns inte. Jo förresten, jag skötte nog bara ljudet en av dagarna och pratade inte…

Men behöver ni en man i övre medelåldern som är duktig på att tomsnacka är jag vanligen tillgänglig…

Ryktet säger att årets schlagerfestival kommer att avgöras först 2013, i maj. Före det datumet är man inte klara med alla korsochtvärsdueller, "myschlingen" där de som fortfarande är aktiva från festivalen 1967 korsvis får duellera med en given serbokratisk folksång med sjuan, tian och den som har högst deklarerad inkomst av årets deltagare…

Givetvis inte, men så känns vansinnet som detta förvandlats till. Ge mig all makt så ska jag fixa det på ett tvåtimmarsprogram. Till och med Rickard Sjöberg som var en stor ljuspunkt, verkade krokna ibland.

Men grundfelet är givetvis att jag egentligen inte är speciellt intresserad. Låt nummer två var bra och har potential, precis som åttan. Men annars var det öken!

"På den vindlande vägen vår hjälte for fram

Trygg med sin hemi i högfärd han sam

På väg mot en håla, en helt ynklig skit

Som lagd av en fluga med svår hepatit"

Så löd de första av en lång rad verser i en dikt jag publicerade i Wheels magazine någon gång på 80-talet.

Den var hållen i en stil som inspirerades av serier i tidningen MAD (alltså ingen skånsk gourmand-blaska, trots namnet…). Den illustrerades av Ulf Söderberg och slogs upp över en helsida om jag minns rätt. Och givetvis är detta exemplar det i stort sett enda jag slarvat bort. En kopia på sidan är värd en hundring, förresten, om någon råkar vara i besittning av den.

Men det roligaste jag läst i motorpressen är ändå en artikel i Bilsport av umesonen Anders "Bostic" Envall. Han skrev alltid fantastiskt bra men en av höjdpunkterna var ett gatbilsreportage i Köpenhmn där språket satte ordentliga krokben.

Så var han till exempel övertygad om att klubbpresidentens flickvän hette Kjell-Otto tills han fick klart för sig att hon hette Charlotte med danskt uttal…

Såg ett program som utspelade sig i Jerusalem i går. Ett gäng glada galningar åkte runt i en minibuss. Och då andan föll på, till exempel vid stopp i trafiken hoppade de ut och dansade, vilt hoppande, till hög musik.

Något liknande lär jag väl aldrig få uppleva i Umeå men jag skulle verkligen älska det och hela dagen vore räddad av en sån här lite crazy grej. Och det var deras syfte, att få folk att le och må bra.

Men vårt dansande är ju lite mer diskret.

En tjej jag känner berättade hur hon dansat två danser med en grabb utan att han sagt ett ljud. Men mitt i tredje svängomen harklade han sig lite besvärat: "Jaså, du är här…". Det är danskonversation the Norrländsk way…

I går greps jag av tillfälligt tvivel om min existens. Men för att bekräfta att jag verkligen finns och verkar tog jag till en modern metod. Och kostnadseffektiv, inga dyra timmar på psykologsoffor här inte.

Jag Gågglade helt enkelt. Och med 25 träffar på mig på de första tio sidorna sjönk paniken snabbt undan. Jag finns! Och jag gör saker! Jihaa!!!

För så är det ju nu: Att Gåggel och få träffar på sitt namn bekräftar din existens.