Ett ”strokejubileum”

18 september 2008 började konstigt för mig. Men det var inget mot vad det blev sedan! Då jag stängde dörren till lägenheten den morgonen visste jag inte att det skulle ta ett halvår innan jag skulle öppna den igen…

Redan morgonfikat var speciellt. Mitt kaffedrickande framför tv:n försvårades av att jag hade så svårt att sträcka ut armen och greppa kaffemuggen. Men inget larm gick igång i skallen trots att jag borde förstått utan jag rullade iväg till IF Metall för en arbetsdag.

Men under förmiddagstimmarna kändes det inte bra, helt enkelt. Min vänsterarm var märkligt svag och jag mådde inte bra.

Till slut kunde jag omöjligt få upp armen  till tangentbordet.

I samma veva ringde den försäkringsansvarige på Volvo. Han hörde via etern vad som var fel,

”Du har fått en stroke, jag hör hur du sluddrar. Skynda dig upp på strokeakuten, men kör inte bil!!!”.

Givetvis smet jag ut obemärkt och satte mig i bilen. Men jag kände hur vänstersidan stängde av mer och mer. Skulle jag hinna innan den la av helt?

Det var nog i sista sekunden jag hann fram. Mitt vänsterben var nästan helt oduglig, jag fick dra mig fram till bakluckan längs railsen på biltaket.

Några minuter senare låg jag på en bår och hade precis svalt en mugg vatten med Magnecyl, Bamyl eller Trotyl. Jag minns inte riktigt men propplösande skulle det vara. Efter röntgen och lite andra äventyr kom jag in på strokeakuten på kvällen. Där vistades jag till i november då en plats på neuromedicinskt rehabcentrum eller Björkgården, som alla säger, i Sävar blev ledig.

En av de första kvällarna hittade jag en tjock skrift om just stroke som jag fick för mig att studera.

”1/3 av de som får stroke dör under första året efter” var det uppmuntrande budskapet.

Lägger man ihop alla risker, operationer och sjukdomar jag provat är det  tveksamt om jag verkligen lever rent statistiskt. Men jag gör det, och trivs bra med det. Och dessutom – visst är jag vid liv. Vem skulle annars ätit upp min portion smörgåstårta nyss???…