Nätmat 1970

Jag ser i detta blad att det nu är populärt att ta hem sin mat via nätet. Det var det även 1970, men då lite mer direkt via farsans hemboade nät som flitigt doppades i Vojmån, Siksjön, Holmsjön eller annat vattendrag.

Stilla sommarkvällar kunde jag få känna pirrningen av spänning då jag lyfte nätet för att trä upp det på nätstickan och kunde skymta fiskar i nätets maskor så långt jag kunde se i djupet.

Att bärga fångsten var alltid roligt. Mindre kul var att rensa näten från skräp där de hängdes upp på stolpar nere vid garaget.

Om nät hade varit en gångbar valuta vore min familj miljonärer. Fortfarande hänger massor av dem i ett uthus och väntar på uppmärksamhet.

Då jag var yngre fick jag bara vara observatör medan föräldrarna skötte det praktiska. Under vissa fiske expeditioner bodde vi i en stor skogskoja i närheten av Granseleforsen, men då handlade det vanligen om spöfiske.

Om nät skulle tas upp kunde man ibland ana vissa meningsskiljaktligheter. Mycket handlade nämligen om att ”mönn”. Tyvärr är jag osäker om betydelsen av ordet, om det betyder att ro sakta eller att ro baklänges för att underlätta nätupptagande. Spänningen var stor och båda fokuserade.

”Mönn”, beordrade farsan med blicken fäst på nätet.

”Jag mönn ju”, kontrade min mor.

Så farsan lite vassare: ”men mönn då, för helsike”

Där någonstans åkallade min mor en viss potentat rätt ihärdigt och hävdade med eftertryck att hon visst mönnä…

Men väl i land och med några fina harrar i elden eller puttrande i grytan spred sig harmoni och kaffedoft runt lägerplatsen.

Kanske skulle det ges möjlighet till någon timmes kontemplation innan näten skulle ”vittes” nästa gång.

Så visst tog vi hem vår mat via nätet även på den tiden…