Om tanter…

Tanterna i min hemby var glada, lite bullersamma, rynkiga och hade en eller annan skäggvårta. Håret var grått och ibland stripigt och en urblekt klänning och ett par snedgångna sandaler var dresscoden. Ofta satt en djävulskt stark cigarett i mungipan, hade de vetat hur farligt det var hade de dött för långe sedan! Nu  hade de  passerat alla åldersbarriärer – de var helt enkelt tanter.

Och samtidigt oerhört vackra och en stor del av tryggheten i livet. En varm brödkaka med smör och en glimt i ögat eller ett bestämt ”de gätt du fäll känn” då någon skulle övertygas i en diskussion.

Jag tänker med fasa på vad som hade hänt om dessa tanter redan i förtiårsåldern hade börjat oroa sig för rynkor och häng?

Och ännu värre – börjat släta ut dem med en dyr kirurgkniv som hjälp. Förmodligen hade en stor del av min barndom försvunnit med varje snitt. Kvar hade försiktiga ålderrädda damer blivit kvar. Damer som aldrig skulle släppa fram ett gapskratt eller bli högljudd i en diskussion. Kort sagt – inget jag skulle besvära mig att minnas.

Låt tanten eller för den del farbrorn i er växa fram ostört i takt med stigande ålder.