En sjöofficer på vägen

Av någon helt outredd anledning fick jag plötsligt för mig att skriva om Opel Admiral. Kapitän, Admiral och Diplomat. Så såg tågordningen ut för de stora opelvagnarna i mitten av 60-talet. Admiralen var överlägset vanligast av denna modell, en på hundra eller så var diplomater med cheva v 8 ofta el-lyx och sådana detaljer.

Min första admiralupplevelse var en kopparfärgad -66:a med svart vinyltak. Tanken var att det skulle bli min 18-årsbil. Det enda som avskräckte var en något oprecis växelföring som älskade att lägga in fyran vid start i stället för ettan.

Sedan passerade lite spridda vagnar mitt öga. Minns en svart Kapitän med automat som jag hade habegär för. Den ägdes av en jobbarkompis men vi kom bara till snackstadiet när det gällde bilaffärer.

En grå 68:a lånad av en kompis blev i alla fall mitt transportmedel under några veckor. Skön att köra med härlig röd inredning. Tvåstegsautomaten i kombination med sexa var dock ingen höjdare utan rätt slö.

Det fanns givetvis en drömadmiral i den unge bilälskarens huvud.  Det var en -66:a med orange metallic lack, vinyltak, dubbla elantenner på bakskärmarna.

Nu har jag nog lämnat denna  opelgenerationen bakom mig. Men en åktur med en Kapitän av den äldre generationen, en 62:a,  förra sommaren  var en väldigt trevlig upplevelse