Otuggat är bäst

Idag har jag inte tuggat på någon kroppsdel. Mest minnesvärt var väl den norske bärgaren som åkte utför ett stup med bärgningsbil och lastbil på släp med minimala  fysiska skador. Det hade aldrig hänt mig eftersom jag får svindel bara jag sätter mig i en lastbil. Min senaste åktur var på någon skoluppvisning. Bakom ratten i Scania 140:an satt en 17-årig tjej som galant rattade ekipaget. Bredvid satt en höjdrädd Ingemar och höll paniskt fast sig!

Jag har för övrigt en åktur på tanken till Sune Anderssons (Vilden från Vilhelmina) motorcykel  innestående och bara det gör att det känns skönt att vara handikappad och satt ur spel.

Jag har för övrigt upplevt att praktiskt taget få kläderna avblåsta från kroppen. Det var på Sagadals flygplats då jag gjorde det första reportaget om herr Andersson och han passerade min spolformade kropp på en meters avsånd i kanske 280 knutar… Ett annat race jag är glad att ha sluppit är de kappkörningar Raket -Lasse och hans kolleger hade en gång i världen med de så kallade lumparbussarna till Boden. Först in i bussgaraget för att extremjustera insprutningspumpen och sedan gasen i botten!

Lasse är en legend som jag kommer ihåg som gladlynt och snäll,  oerhört stark och framförallt enn smått osannolik bildomptör. Jah åkte själv med honom i en Amazon på "blåglitterisen". Däcken var helt blankslitna sommardäck. Hastigheten cirka 120. Mitt i parerandet av bredsladdarna med en hand vänder han sig mot mig. " Jag förstår inte vad det är med mig, jag har börjat köra så jäkla sakta…"