Stålmannen och jag

För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av Stålmannen. En varm känsla strömmade genom kroppen då jag insåg att jag snart kommer att vara i samma situation. Inte så att jag får superkrafter och tvingas gå runt i blå, tight, pyjamas. Hemska tanke! Däremot kan jag med en elegant gest svepa  av mig glasögonen. Och i likhet med Clark Kent/Stälmannen förvandlas jag totalt av denna enkla handling. Från anonym som obemärkt hukade i skuggorna och väckande samma uppmärksahet som en husfluga som pruttar tre hus bort till en stilig, karismatisk herre som har en dräglande scandal beauty på varje arm och får flockvis med medelålders damer att lämna spår som mördarsniglar (här censurerar vi detaljerna…).

Och allt bara genom att dra av brillorna! Åtminstone tror jag att det blir så.

Visst låter "fotboll" som en hudsjukdom???