Vintersport och jag…

 Mitt örhållande till vintersporterna har alltid präglats av en viss panik som de senaste 30 åren har planat ut i intet. 

Jag lärde mig aldrig åka skridskor men vid ett magiskt tillfälle hade jag i alla fall motståndarmålet i sikte. Jag åkte, åkte och åkte. Men då jag lyfte klubban för den avgörande nådastöten föll jag handlöst. Det var tydligen bara den som hållit mig uppe…

Utförsåkning i backarna ner mot Dalasjön och Gröntjärn innebar en intensiv bön innan jag släppte loss och en obligatorisk vurpa efter fem meter.

Exakt lika illa var det i lumpen plus att mina Vita Blixten nog var regementets mest vanskötta.

Plus att jag tyckte att fi var taskiga då de åkt runt i en slinga och anföll oss bakifrån. Snöigt, blött och jäkligt blev det dessutom.

Till slut kom i alla fall en halv upprättelse då jag under någon säsong var snowboardorakel i Folkbladet. Ja, jag följde till och med ett SM. Då gällde för övrigt den gamla journalistiska grundregeln att "du ska kunna skriva om det du inte begriper så folk förstår" för jag hade i ärlighetens namn en ganska vag uppfattning om vad det handlade om från början. Men sedan jag lekt "20 frågor" med diverse åkare och arrangörer gick det bättre.

I alla än lite tidigare samma vinter då jag åkte till Kittelfjäll för att bevaka en Cup. Detta i tron att pipen skulle ligga på bekvämt promenadavstånd från hotellet – inte högst upp i backen som verkligen var fallet. Tack och lov för pistmaskiner!!!