Döroligt?

Nja, kanske inte direkt men jag tycker ändå att just döden kan vara värd några rader. Inte alls känsloladdat eller plågsamt, jag nöjer mig med att konstatera att vi alla förr eller senare kommer dit.

Det är faktiskt många år sedan jag började titta på hur det hela ska lösas praktiskt. Det är inte minst en fördel då man inte har egen familj men minst lika viktigt om du har anhöriga. Jag vet hur vilsen man kan känna sig då man ska försöka göra det så bra som möjligt men är helt ovetande om vad den avlidne egentligen ville.

Alltnog har jag anvisningar för hur min jordfästning ska göras och just nu tittar jag på lämplig sten, kista och annat. Jag har dessutom ett nytt testamente som bara ska bevittnas för att sedan ersätta det förra.

Allt det här tycker jag är lite av en självklarhet för en 55-åring. Som visserligen kan leva i 30 år till men man vet inte. Förresten är 87 en farlig ålder i min släkt. Min mamma fyllde det någon vecka innan hon dog, och om min pappa levt ett dygn till hade han också fyllt 87. Så kommer jag dit ska jag ta mig i akt:-))!!!