Hjulen rullar – men annorlunda

Synen på bilar har förändrats kraftigt sedan jag var barn. När det gäller motoreffekt till exempel. En granne hemma hade en Opel 1900. Och jag minns hur gubbarna med skräckblandad vördnad pratade om den. ”Duförstå…hunnretjvå hästkrafter!!” och vi baxnade över detta faktum. Nu var det i själva verket ”bara” 90 riktiga, alltså DIN, hästar men  även det imponerade.

Själva åkte vi folkvagn. Det gick fint men prestandan kunde ibland vara lite undermålig. Ibland då farsan kom hem från skogen strålade han: ”Kan du tänka dig, idag geck bilen oppät Granberge på fyran!!!” och då visste man att kärran hade en ovanligt bra dag.

Min kompis Taunus -66 var också beundransvärd. Det stackars sexvoltsbatteriet hade plågat igång V6:an med hjälp av oerhörda mängder startgas oavsett temperatur, motorvärmare existerade inte. Så kompression var ett icke existerande kapitel. Men ändå var den som odödlig och lufsade på bra. För passagerarna existerade heller ingen värme.

En vinternatt i 35-gradig kyla var vi på väg till Vilhelmina. Jag i baksätet påbyltad med allsköns kläder. Kompisen nedsjunken i en frusen pose bakom ratten. Defrostern lyckades hålla nedersta decimetern av rutan isfri. Då hör jag min kompis röst: – Du kan jag få låna dina handskar? Jag har ”nagelbiten” så jag kan int´hålla i ratten…

Sånt slipper dagens ungdom!