Om konsten att kappkör

Som förhoppningsvis förnuftig 50-taggare skäms jag lite då jag tänker på ungdomens bilåkaräventyr.

Kanske hade jag skämts mindre om: 1/jag hade haft bilar med någon sorts prestanda. Vilket jag icke hade. Gamla utlevade amazoner och liknande var det som gällde. 2/ Hade haft kompetens för att köra fort. Nu hängde jag mest i ratten beende en stilla bön att jag skulle hålla mig på vägen.

Efter några äventyrliga år blev det bättre, lagom till att jag mitt i vintern köpte en Pontiac Firebird. Faktiskt en av de bästa vinterbilarna. Den startade allltid även om det var -35 och den hade stått utan värmare. Värmen var suverän och viktigast – den släppte aldrig på framhjulen. Däremot var det bara att gasa oavsett hastighet om jag ville ha bredställ (och det ville jag ju…). Så en del resor var kanske lite äventyrliga. I viss mån förstärkt av att den i princip saknade bromsar. Skivor fram utan servo. Oj så tungtrampat vid hård inbromsning.