Inflation i ministrar?

Så fick då en minister till gå. Skandalen den här gången handlade om 0,2 promille rattonykterhet. En märklighet i sammanhanget är att jag aldrig hört talas om människan! Man tycker att en minister – särskilt från mitt eget parti – borde vara välbekant men så är inte fallet. Förr var det enkelt. Sträng skötte pengarna, det fanns en eclestiastikminister som väl höll i skolor och sånt och Palme som höll i allt annat. Tja, kanske inte helt sanningsenligt men ungefär. Och alla satt i MINST åtta perioder.

Nu väljer varje ny regering en enorm mängd ministrar för alla tänkbara och otänkbara uppdrag. Och de sitter i bästa fall ett halvår innan någon affär tvingar bort dem. Och ingen hinner lära sig deras namn…Kan man få lite stabilitet. Och lite färre ministärer. Jag börjar snart känna mig kränkt såsom den enda svensk som inte är minister på något område.

Härom dagen begravdes ju Torbjörn Fälldin. Inte bara centerpartister saknar hans sätt att bedriva politik. Själv åt jag i alla fall middag med honom, Solveig (hans fru) och en massa gamla idrottsstjärnor i Dorotea nån gång runt år 2000. Stjärnorna var ute på nåt jippo där de tävlade i fem-kamp mot lokala politiker. Paret Fälldin följde väl med som gemythöjande faktor. Björngryta åt vi och trevligt var det. Men Torbjörn hörde så dåligt att det var otänkbart med någon djupare intervju. Överhuvudtaget har jag haft bra relationer med centerledare. Jag minns invigningen av Marsfjällets naturreservat.Olof Johansson var en av dignitärerna. Då det skulle fotograferas var en högtalare lite störande ivägen. Men centerledaren grep den glatt på min anmodan och bar undan den…