Taunus P2

Min absolut första bilkörningsupplevelse var en Ford Taunus P2 från slutet av 50-talet. Jag satt i grannens knä som kanske treåring och rattade runt den på bollplan hemma. Det var rena turen att jag överhuvudtaget hann, för denna modell rostade med en varken förr eller senare skådad frenesi. Opel som är omtalat rostbenägna var i jämförelse fullständigt befriade från ”kex”. Men jag tror ändå att några hundra finns kvar och förvånansvärt många riktigt fina. Som tur är då det är en av de vackraste bruksbilarna från sin tid. Och av riktigt bra kvalite bortsett från rosten då…

Långt senare ägde jag en Audi som också ruvade på välrostade hemligheter. Petade man lite försiktigt mitt på en slät dörrspegel gick verktyget rakt igenom utan problem och jag blev själv mer eller mindre markburen då golvet under förarsätet sprack! Även den gick som en klocka för övrigt.

Min kamrats blå Opel Kapitän var en härlig raggarbil men golvet var dock bitvis förstärkt (ersatt?) med en linoleum-matta med 60-talsmönster.

Min Pontiac -65 gick också som en dröm men det var lätt att se att vissa komponenter till exempel skärmkanter var ersatta med spackel.

Med detta som bakgrund känns det skönt att min nuvarande Renault är rostskyddad efter konstens alla regler. ”Roska” ska inte behöva bli mitt problem i alla fall…