Blogg från 2009

Det hade varit en vacker höst. Rönnbären hängde i tunga klasar och lövträdens blad lyste rödgula. Älgjaktslördag innebar en karltom by men även spänd förväntan. Gamlingar och fruar gjorde sig ovanligt många ärenden ut på sina gårdsplaner, och blev gärna kvar där. Visst pratade man grannmellan om både det ena och det andra. Den här veckan hade kungen dött, 90 år gammal, och en och annan undrade väl hur Carl Gustaf skulle klara tronarbetet. Men annars var det som vanligt mest byskvaller. Ingen var dock helt koncentrerad på samtalen. Man ”lydd” i lika hög grad. Lyssnade alltså…..Efter ett skott eller flera som skvallrade om att en älg kanske fått bita i lingonriset. Om sedan Harry kom dundrande för att hämta den gröna BM-traktorn och vagnen visste vi att det inte varit bomskjutning.

Det var i den första, tunna, skymningen jag bestämde mig för att kicka igång Mustangen och åka upp till Lage. Vi unga tillbringade många timmar där. Miljön var minst sagt särpräglad. Hans stuga var – eller rättare är eftersom den står kvar även om Lage lämnat jordelivet- i princip ett museum där inget i onödan ändrats sedan förra århundradets början. Mörka, höga skåp, sexrutorsfönster med bubbligt gammglas, två kökssoffor på rad längs ena väggen och vedspis. Givetvis ingen elektricitet. Teve och radio drevs med bilbatteri. Flagnade skänkar, fotogenlampor och kokkaffe som jag när som helst fortfarande kan känna smaken av.

Allt i huset var rent och snyggt och Lage själv var inte alls urtypen för en ”ensling”. Snarare var han alltid intresserad av att prata och diskutera och även ”tokes” om möjlighet gavs. Jag tror det här var samma höst som han fyllde fotogen i min pipa när jag tillfälligt gått bakom knuten. Och sommaren före hade Hans Göran fräsande fått rusa ut till vattenbyttan i farstun sedan Lage serverat honom ett glas av vad som förespeglades vara ett exklusivt brännvin. Det var i verkligheten Klar Blå fönsterputs….

Alltnog – för ovanlighetens skull var ingen av kompisarna uppe hos Lage men det gjorde inte så mycket. I takt med att skymningen sakta sänkte sig och nivån i kaffepannan sjönk avhandlade vi alla möjliga viktiga saker. Efter någon timme reste sig min värd och gick fram till den skänk som stod mot väggen mellan vedspisen – där vi satt – och dörren ut till farstun. En tändsticka fick fart på fotogenlampan som stod där och det kändes genast lite extra trivsamt.

Klockan måste ha varit över sju på kvällen när det hände……

Jag har inte nämnt det tidigare men huset består egentligen bara av två bebodda rum, dels köket och dels en liten kammare där bakom. I kammaren sov Lage under den varma årstiden medan däremot vintern krävde närhet till vedspisen. Vi satt alltså vid spisen och Lage hade ryggen mot kammardörren som i likhet med dörren in från farstun var målad i en blågrön nyans med dekor i vitt på upphöjda partier. Låsen på dörrarna var av den riktigt gammeldags typen med låsklinka för att hålla dörren på plats. Tre meter till höger och med skänken där lampan stod halvvägs fanns alltså dörren som öppnade ut mot farstun.Och det var just det den gjorde……

Mitt i vårt samtal gled dörren sakta upp. ”Kom in”, ropade Lage och skrattade samtidigt som hans mörka ögon gnistrade roat.

Ingen kom.

Efter kanske tio sekunder reste jag på mig, gick fram till skänken och tog fotogenlampan. Fortfarande säker på att den var någon kompis som ”fjaske”, det vill säga fånade sig, ställde jag mig någon meter från dörren och lyste ut i farstun.

Fotogenlampan lyste upp varje vrå därute. Stegen upp till vinden, skåpet med vattenhinkarna och de breda golvtiljorna. Det fick mig att komma ihåg hur omöjligt det var att gå på de halvmeterbreda plankorna utan att det knarrade ljudligt.

Och bakom den vidöppna dörren fanns ett utrymme högst en decimeter brett….

Där stod jag alltså och lyste, allt mer förbryllad.