Om veckopengen

Jag ser att en av bankerna rekommenderar en veckopeng på 25 kronor i veckan för barn mellan sju och tio år. Det bör innebära att min pappa låg ganska rätt till då jag fick min första ”utbetalning” nån gång runt 1966. Beloppet var då 2.50 vilket väl hyfsat bör motsvara en 25-krona.

Då jag blev något äldre försvann märkligt nog veckopengsbegreppet, i alla fall vad minns nu. Men då jag var ännu mindre, kanske fem minns jag att min mamma skickade mig för att köpa nåt litet och skickade med mig en femma. Trodde hon men i själva verket var det en 50-lapp. Ett stort belopp på den tiden. Jag blev helt virrig av habegär och investerade en del av pengarna i en leksaksbil vilket resulterade i en historisk utskällning då jag kom hem. Så här 55 år efteråt fattar jag inte hur jag resonerade.

Om vi då vänder på kuttingen igen och tittar på hur det var då jag var 10 – 13 kanske upplevde jag att jag oftast hade hyfsat med pengar trots att det definitivt inte var så fett hemma. Det kändes givetvis bra. Om jag då axellererar vidare till den första lön jag nu kommer ihåg så var det på Vilhelmina kommun 1978. 3 750 kronor kunde jag kvittera ut varje månad som biträde på socialbyrån. Ett mycket bra jobb till stor del på grund av en fantastisk chef, Sven Axel Nilsson, som inte var rädd att ge mig obegränsat förtroende i de mest skiftande sammanhang.

Tja, sedan började jag på Volvo. Och lönerna där kan jag inte klaga på. Däremot kanske jag haft en väl stor förmåga att göra av med dem…