Väldigt lite om virus men om en vision…

Jag ska alltså inte beröra den pandemi som rasar, helt enkelt för att jag tror att alla vinklar redan är stötta och blötta. Däremot ska jag berätta om min vision av livet efter detta. ”Vision” definieras för övrigt som ”önskvärt framtida tillstånd”

Jag är alltså död i visionen. Det nästa jag blir medveten om är att det är en härlig sommardag. Jag står på den lilla halvt igenvuxna vägen mellan Gammstugan och Lillstugan. Jag är alltså på den plats varifrån min släkt utblommat. Jag kan se att det är fullt med folk på lillstugans veranda och beslutar mig för att gå dit. Då jag närmar mig ser jag att det är hela min närmaste släkt – de som redan vandrat över – som sitter där. Alla verkar vara i 35-årsåldern och utstrålar ett tydligt välmående. -Välkommen, det finns kaffe, säger en av mina farbröder leende. När jag slagit mig ner med en kopp nykokt kaffe får jag klart för mig att vi snart ska genomföra en traditionsenlig skyttetävling. Herrarna med olika skjutvapen och damerna med stövlar, piltavla och annat. Min pappa roar oss med några minnen från jakter från flydda tider medan vi njuter av de bullar en av fastrarna – sin vana trogen – bakat redan tidigt på morgonen. Eftersom skyttetävlingen var en rolig händelse njuter jag att få vara tillbaka i den. Men en sak undrar jag: så här trevligt kan det väl inte vara hela tiden på andra sidan? Då tar min andra farbror till orda, välformulerad som den journalist han var. ”Nu kommer det att bli så att  det räcker att du tänker på ett angenämt minne så kommer du att förflyttas dit – för det här…det är paradiset.

Det var väl ingen dum vision???