Rapport från lugna gatan

Ur en synpunkt kan jag betrakta mig som en turknutte. Jag bor nämligen på en riktigt lugn gata. Någon gång med väldigt glesa mellanrum stoppar polisen någon syndare av något slag inom synhåll för mig. Med blåljus och i riktigt lyckliga fall sirener. Annars nästan ingenting. Det är säkert 25 år sedan lagen gjorde ett tillslag utanför grannhuset en sommarnatt vilket var ohyggligt spännande men det kan man ju inte leva på hur länge som helst.

Sammanfattningsvis är det väldigt lugnt i alla fall för att vara mitt i stan och jag klagar inte. Men en sak som tillfälligt kan bryta lugnet är de bilar som åker omkrig med monstruösa ljudanläggningar. Alltså, de värsta hör jag basdunken av säkert 500 meter innan de passerar. Det stör inte mig så mycket för de passerar ju bara men hur tusan kan det vara nåt nöje att sitta i de här bilarna? Visserligen minns jag en gång i min  ungdom då vi åkte från Vilhelmina till Lycksele i min bil och jag krämade på allt jag orkade med de ljudresurser jag då hade. På morgonen efter konstaterade jag att mina kompisar klippt av kablarna till alla högtalare bakom mig där jag satt i framsätet…