Nära döden på fyra hjul

Att manövrera ett två- eller fyrhjuligt fordon kan lätt fresta många av oss att överskrida gränsen för vår kompetens. För rätt många år sedan, i mitten av 90-talet tror jag, hade en kompis genom ett oändligt tokjobbande på fyra-fem olika jobb fått ihop kapital till att köpa en Porsche. Närmare bestämt en 928 S4 med 320 friska hästar under den kurviga karossen. Då vägarna torkat upp var det dags för min länge efterlängtade provkörning. Jag tryckte ner min redan då väl tilltagna bak i det beigefärgade lädersätet och konstaterade att det mesta såg ut som jag var van, bortsett från att hastighetsmäteren gick till 300 eller nåt. Vilket i sig inte är någon fartgaranti (min nuvarande Renault är uppmätt till 250 men har garanterat inte nått dessa höjder…). Men provturen höll på att avslutas blixtsnabbt. Det visade sig att backen på porschelådan ligger där ettan är placerad på vanliga bilar. Tur att ingen stod bakom oss vid trafikljuset…Så småningom trasslade jag mig ut ur stan och tänkte börja med att ta några bilder. Då konstaterade jag att bilen var väldigt låg – det behövdes inte mycket till skogsväg förrän det skrapade i.

Efter fotosessionen drog jag ut på den kurviga vägen förbi travet ut mot Brännland. Och tro mig, jag försökte verkligen. Ja, köra fort alltså. Men hur mycket jag än försökte kände jag hur sportbilen utstrålade ett stilla förakt. ” Är det här allt du kan? Gasa lite mer det här är ju rena söndagskörningen”, kände jag att den sa. Men så småningom efter några trots allt intressanta mil tog vi oss ut på E4:an. Då tyckte min kompis att jag äntligen skulle gasa lite. Och det gjorde jag. 200…210…220 och mercorna och BMW:arna som brukade blåsa på var som parkerade…230…250…vid 275 gav jag upp – då tog dödsskräcken över och vi började dessutom närma oss stan.

Förmodligen hade jag överskridit min gräns vid kanske 110 eller ännu mindre