Politik är inte lätt

Det är nu ganska många år sedan jag satt både i fullmäktige och i en nämnd i åtta år har i Umeå. Då jag tittar i backspegeln måste jag erkänna att jag blir lite förvånad. Främst över mig själv. Jag är nämligen en av dem som livligast deltagit i diskussionerna under de mängder av kurser  som jag deltagit i utanför politiken. Jag har heller aldrig haft minsta problem med det verbala under de likaledes många kurser där jag varit handledare. Men i nämnden och fullmäktige var jag en av de mer tystlåtna. Men jag tror att jag vet en del av orsaken: i den nämnd där jag satt kände jag starkt att jag hade en närmast bedövande ”underkompetens”. I stort sett alla var proffs på ämnesområdet och det la tyvärr en  filt av tystnad över mig, som jag inte ens kan förklara själv. Det var dock en mer konkret fråga som gjorde att jag lämnade nämnden. Det beslöts nämligen att våra sammanträden skulle starta klockan åtta på morgonen. Dels börjar min assistent precis då, dels är det ganska mycket som ska göras innan jag är körklar. Inga aktiviteter före elva brukar vara min praxis. Varför protesterade jag då inte? Mja, ibland blir man trött på att bli lite stigmatiserad som funktionsvarierad och om en start på morgonen passar de flesta kändes det fel att tvinga dem till start 13.00 som var alternativet.

Fullmäktige var intressant att delta i men även där är det mängden av kunniga deltagare som bromsar en enkel amatör. Men mottagandet i båda dessa verksamheter var den allra bästa, det vill jag påpeka, och det var trots allt intressanta år.