Will you still feed me?

Vet ni kära vänner. om drygt tre månader kan jag krypa in  i texten iill Beatlessången: will you still need me, will you still feed me whwn im sixtyfour. Det blir knepigt för jag har ännu inte börjat känna mig hemtam bland 60-taggarna överhuvudtaget. Men en tröst är att det verkar vara samma lika för många.  Den stora frågan i sammanhanget är ju vem som kommer att needa och feeda mig.  Då man inte har egen familj är det lätt att undra hur behövd man är, särskild som pensionär. En vän som verkligen hade ett arbetsliv i hetluften med kontakter världen runt konstaterade: ”då dörren till jobbet stängdes tystnade telefonen”, och visst är det så. Men trots allt är det lugnt för min del. Jag träffar en hel del trevliga människor och har heller ingas problem med att vara ensam. En fördel med att växa upp i en barnfattig del av en glesbygdsby. Sen kan man ju fråga som en ambitiös radioreporter gjorde: ”Hur är det. Lever du själv???” Jag känner ju spontant att de flesta av oss gör det. Men tydligen var hon livrädd för det fula ordet ”ensam”. Hur går det då med feedandet nästa år? Tack bra, jag hoppas få god mat minst tre dagar i veckan på dialysen och några mackor kan man ju alltid svänga ihop även som 64-åring…