En dag att minnas

Sommaren hade precis rullat in över oss med strålande solsken och värme. Det var juni 1977. Men inne i min kompis Mårtens gula Amazon var det inte direkt värme som gällde. Snarare förundrad panik om det är möjligt att ha den känslan. Bara någon dag tidigare hade vi gjort vårt sista pass på AMU-center i Vilhelmina. Kvällen före hade jag varit ute på party med gänget i BA:s vita fenmerca. Kom hem sent men nu var jag för skräckslagen för att lyckas vara bakfull. Konversationen var enstavig. Var nog båda försjunkna i tankar. Vi rullade på, passerade Åsele och vidare mot Junsele mot slutmålet för resan som var Sollefteå. Som nog många säkert räknat ut  var vi på väg att rycka in i lumpen. I vårt fall T3. Det som ibland pirrat till av oro sedan vi fick inryckningsordern var nu verklighet. Tio ovissa månader lååångt från all civilisation, det vill säga Vilhelmina…Till slut såg vi en hög huskropp på lågt håll: – Du det där är väl sjukhuset i Sollefteå, sa Mårten med lätt darr på stämman. Ja, det var en minnesvärd resa. Men så tokigt blev det inte. T3 var inte så extremt militärt tack vare att många befäl blivit sådana utan fanatiskt militärintresse- bara för att det var de enda jobb som fanns. I mars 1978 var det muck vilket ändå var härligt. Lite lekte jag med tanken på en FN-period så ja forskade om vad jag kunde bli där med mina betyg och utbildning. För övrigt 10-5-5 vilket väl var normalt. Men jag släppte idén då det visade sig att det  enda jag kunde satsa på var ”Technikal insekt fighter” och det lät inte så glamoröst.