De flesta av oss har någon typ av förhållande till musik. I de flesta fall som lyssnare medan ett fåtal har förmånen att själv framföra och skapa den.
Ungefär 85 % av Svenskarna svarar ”blandat” eller ”jag är allätare” när man frågar dem om deras smak. Det är absolut inget fel i det, annat än att det blir lite vagt och anonymt, men mycket trevligt kan rymmas under det begreppet.
Ja, även jag skulle kunna ställa mig där. Eller vad sägs om en faiblesse för storbandsjazz a la Glenn Miller, märgfullt folkmusikös av buskspelsmodell, Canned Heat, Sodom, Venom, Stones, Arvingarna (där svimmade en del av mina vänner), medeltidsmusik, Burken och hans dragspel, ”duelling banjos” och många, många andra. ( Hm…ja, Motörhead måste jag ju nämna. Ett band som förvandlats från det farligaste som fanns till tre snällfarbröder, det vill säga samma resa som jag själv gjort:).
Rytmen är viktig för magin i en låt. Och budskapet. När det ska beskrivas att ljus bränns i båda ändar, nu lever vi farligt och så vidare finns det två favoriter som verkar vara odödliga.
Dels George Thorogood and the Destroyers med “Bad to the bone”, dels Motörheads “Ace of spades” som faktiskt är ännu grymmare med Sodom vilket kan Youtubas på nätet.
Staffan Hellstrands ”Lilla fågel blå” är helt magisk. Men grymmast scennärvaro tror jag Björn Afzelius hade en gång i Skellefteå. Han ägde, utan att behöva ta till några trick för att bevisa det!
För drygt tio år sedan skulle en utbyggnad av Folkets Hus i Storuman invigas och jag var där för att skriva. På scen fanns inte helt okända Noicemakers som verkligen gav spelglädjen ett ansikte inför en nästan dyrkande hemmapublik och sedan har jag varit ett stort fan av dem.
Och det går absolut inte att utesluta Vilhelminas äldste 20-åring Sten-Erik Eneröd (rapporter säger att hann nyss fyllde 70…). En kille med kontakter i artistvärlden. Om han säger ”Jag ringde till Barbro om det”, så är det troligen Lill-Babs som avses. Hans småserieproducerade CD- skivor är en del av min musiksmak lika mycket som Scorpions som jag lyckades nöta ut två likadana band av. och jag glömmer aldrig hur jag fotade ett återförenat Eneröds – utan film i kameran!, vilket kan avslöjas nu.
Nu väntar jag bara på den ultimata musikupplevelsen. ”Enter Sandman” på ukulele. Det var ett önskemål jag framförde redan i somras när S inhandlade ett sådant instrument men det ser för tillfället dystert ut. Jag själv då? Jo, jag är duktig på att spela bilstereo…
Senaste kommentarerna