Jag nämnde väldigt hastigt en Ford Anglia i förra bloggen. Den förtjänar några rader till.

Bilen var en blickfångare av rang. Knottrigt knallgul med svarta fält. Skämtsamma stenselebor låtsades gärna i misstag stoppa sina kuvert genom någon öppen sidruta, antydande att det var en brevlåda på hjul, i princip.

Inredningen i nedklippt orange pälsimitation bidrog väl till att den lilla engelsmannen syntes.

Däremot var de tekniska kvaliteterna mer tveksamma. Spillolja tankades regelbundet i den  törstiga tusenkubikaren. Och stötdämparna var så slut att bilen nästan självgungade i diket en kväll i Dalasjö när vi ställde oss bakom den och skakade den lite. Vinterdäcken var troligen av ett helt gäng märkliga fabrikat och hårda som sten. Men allt det där var av underordnad betydelse. Bilens ägare hade nämligen bestämt sig för att denna Anglia var det vägsäkraste fordon man kunde färdas längs hala vintervägar med. Den gick väl inte så fort men för att kompensera det släpptes ALDRIG gasen mer än nödvändigt. Där flyttade tron definitivt berg.

Men till slut gick det ändå för fort. I juni 1975, efter invigningen på Silverdalens dansloge i Dalasjö lyckades vi volta i något jag tror de brukar kalla för Sågkurvan i Latikberg. I hastigheten trodde jag att det var mina glasögon som gick i bitar när det sög till kraftigt och bilen sedan satte nosen i diket på insidan av kurvan för att sedan volta en massa varv, sex tror jag, spridande folk över omgivningarna. Men det var framrutan som splittrades…

Men något höll ändå en hand över oss dårar. Fyra kastades ut under volterna vilket kunde gått hur illa som helst. Det var bara jag och en kille till kvar när vi stannade liggande på sidan. Och i chocken såg jag inte honom utan ställde mig på honom för att klättra ur bilen:-)…

Men brutna revben hos bilägaren och en ryggskada hos en av killarna plus lite småsår blev facit. Och att resterna av en gul Ford Anglia från tidigt 60-tal så småningom hmnade i skrotpressen…