I mitt fall är vakenheten lite mer prosaisk. Runt tre vaknade jag av ett stort och svårförklarligt urinläckage. Det var bara att plocka ihop allt som nu behöver tvättas. Nu väntar jag på nattpatrullen som ska få hjälpa mig med lite småsaker jag inte fixar själv. Det här är inga problem i sig. Jag tänker inte berätta vad som kunde hända under de tre åren före stomioperationen men vi kan säga att det inte var kiss som läckte i alla fall. Det irriterande är att jag inte hittar någon orsak, men det gäller att vara observant nu…

Jag och S betade av några varuhus på Ersboda igår. Jag vill mena att det inte blev några onyttigheter men en spontanköpt vattenkokare som jag faktiskt behövde. Och lite filmer förstås. Och jag blev lite impad på hur det stora matvaruhuset hade fixat det här med reklamationer och sånt. De hade nämligen en direkttelefon utanför kassorna. Bara att lyfta på luren!

Ja, den tredje mars närmar sig. Då mitt körkortstest börjar. Då jag ser omfattningen på det får jag en känsla av att ingen bilförare i Sverige har en chans att fixa det här. Men det finns ingen annan väg än att försöka.

Hm…det känns lite som att adoptera jämfört med biologiska barn. Att skaffa egna barn kräver inte så mycket om du har lite tur. Medan du nästan måste vara superman och superwomen för att få adoptera. Och ibland känns det som att din barnönskan väger lätt jämfört med alla formella krav. Ja, lite så. Åldersskadade, alkisar och allmänt trafikfarliga är välkomna att gasa på, men har du haft en stroke får du knappt åka i framsätet. Tur att det finns assistenter som gillar att köra bil!

Den 23 maj blir det fyra år sedan en annan bil rände in i mitt bakparti i jämnhöjd med Frasses på Backenvägen. Och det var då de hittade tumören. Undrar hur jag bör fira det? För jag skulle troligen vara död eller bra nära om det inte vore för att jag fick göra en MR-undersökning.

Jag har ju börjat närma mig den åldern att jag inser att vi alla ska då av NÅGOT. Givetvis toppar att ”dö av allt att döma rofyllt i sömnen” önskelistan. Men vem vet? Tyvärr såg jag aldrig något ljus i tunneln under min 24-timmars operation. Även om jag såg mycket annat. Vi vet tyvärr inte förrän efteråt. Självklart vill många att det ska vara som i Ambres profetia. Snickaren Sture Johansson, ni vet, som ibland säger sig bli anden Ambres och håller långa utläggningar.

Mitt stora problem med det är att det är så himla perfekt. Du blir ung på nytt, får träffa dina avlidna nära och kära. Som också är unga och vackra. Och allt runtom är perfekt. Det känns lite för bra, även om jag inte helt gör tummen ner, jag vet för lite.

Nej, nu får det vara slut med djupsinnigheterna. Jag och J ska i alla fall åka ut och titta på platta skärmar till datorn idag. Och så var det visst prat om någon god middag. Och lite Nip/Tuck. Har säkert sett 20 avsnitt senaste veckan men det är en BRA serie. Men av någon anledning är det nåt som vill avsluta med att skriva lite om bilar. Superbilar närmare bestämt.

Och då går tanken först till den Pierce-Arrow som står på motormuseet i Köping. Var sex eller tolv gånger så dyr som Cadillac som chassie när den var ny. Och då tror jag karossjobbet återstod.

En annan amerikansk mumsing som jag gillar är Dusenberg. Vill minnas att den hade 320 hästar i en tid då lyxbilsbyggarna var överlyckliga om de fick fram 120 kusar i sina bilar.

Suparbilar har jag sett många. Inte minst de sanslösa vrak raggare som bara har supa i skallen  åker runt i. Min Olds 98 som var så snygg har tragiskt nog tagit den vägen.

Det var många ämnen. Men nu låter vi i stället söndagen börja. Ha det!!!