Det är lite märkligt hur killar/män/gubbar öser kärlek över sina bilar. Det är egentligen bara gråhundar och single malt-whisky som kan få lika många ömhetsbetydelser.

De flesta kvinnor betraktar en bil som något barnen ska fraktas i och som ofta går sönder och är dyrt att reparera.

Medan män kan prata sig andfådda om aluminiumfälgar, klimatanläggningar, lackrekonditionering och märkliga finesser. Och hur lite de drar samtidigt som de är djävulskt att köra med.

Självklart ska ingen uttala sig förklenande om din livsledsagarinna. Men det är nästan lika illa att påpeka att just din bilmodell hamnade högst upp i bilprovningens anmärkningslista.

En dimension djupare kommer entusiastbilarna.

Och även där känns tjejerna ofta klarsyntare. Då jag sålde en raggarbil en gång snyftade en av spekulanterna känslofullt då han berättade om sin vision om dess framtid.

En annan gång hade Volvo gjort en ny krök i plåten på 240 modellen och en kille utbrast med darr på rösten ”ja dom är då för vacker”. Ett uttalande som väckte viss förvåning, även bland män…

Och jag och Hans-Ove, ni vet, kunde tillbringa timmar med Wheels och Power (Eller Wroom och Puttputt, som en flickbekant kallade dem – bara det!) studerande reportage och diskuterande kromlister och vingar.

Och uppriktigt tror jag att få tjejer engagerar sig i skillnaderna mellan 1955 och 1956 års amerikanska Ford eller mellan fronterna på Pontiac 1965 och 1966, Själv är jag en 1965-gillare kan jag meddela.

Tro nu inte att jag påstår att tjejer inte gillar bilar. De bara gör det på ett lite mer jordnära och pragmatiskt sätt.

De sparar kärleken till levande varelser. Många män får darr på stämman över bilar de dumpade för 30 år sedan för att inte tala om de som i dagsläget står på garageuppfarten. En entusiastbil ska ha ett namn. Och sedan ska den gullas med på ett sätt som lätt skulle ta frun eller sambon till världar hon aldrig besökt. Om hon bara varit en MG eller Impala -58…