Notera att jag använder den gamla stavningen av godsaken. Det här ska nämligen handla om Dajm förr i tiden. Denna chokladbit måste ha lyckats 100 % med marknadsföringen. Då farsan kom hem efter en vecka i skogsarbete var det ofta en Dajm som väntade den lille parveln. Och vad var det farbror Hilding drog fram ur köks skåpet med en glad glimt i ögat? Självklart Dajm!

Och då jag fick följa med farbror Axel in till plassn i hans ljusblå hundkoja vankades belöning i form av…ja, ni anar. Dajm förstås. Och inget fel i det. Dajm var jättegott. Och är lika gott efter der internationaliserade namnbytet till Daim.

Men det är lustigt att det var just denna sötsak som föll de flesta vuxna på läppen. Men ett undantag var granngrabben Sten Ulrik. Då han var barnvakt vankades Cocacola och "pärmjölsbakelse" på Seitens. UTAN att blodsockret slog i taket eller att tänderna ramlade ut!!! Kunde man inte fått stanna i femårsåldern???