Nu får det vara tillräckligt. Under en kort period har flera människor som jag tagit för givna försvunnit. Det är faktiskt en sak då någon går bort vid hög ålder. Båda mina föräldrar var 87 och trots att det var tråkigt väntade man det sig på ett plan.

Men de här skulle ju bara finnas där. OK att det kanske bara var ett par gånger om året jag träffade dem men de fanns ändå där.

För att byta ämne kan jag meddela att helgen gått i det totala lugnets tecken. Nya skor, vilket var behövligt, och en väska till nya smartphonen. Som jag nu kommer bra överens med även om vår början blev svår. Viftade jag med fingret i samma rum som den startade tre nya program. Långt ifrån den mer handfasta knapptelefonen.

Första tre dagarna kunde jag inte ens svara då det ringde tills en yngre förmåga berättade att jag skulle dra över telefonsymbolen, inte slå med fingret…

"klösbräda" kallas de ju inte helt felaktigt…