Låt mig först som sist erkänna: jag är inte riktigt frisk i huvudet då det handlar om att utsättas för kemikalier. Inte minst i det vi äter. Då massorna vrålar av extatisk lycka då någon tillverkare tillkännager att hans produkt saknar konserveringsmedel eller bara har naturliga färgämnen – då gäspar jag trött och ber att få lite Aromat bara för de goda kemikaliernas skull. Eller ta Tang, en produkt som de som var med för länge sedan minns. Ett intensivt oreangt pulver som rördes ut i vatten och var skitgott. Enda problemet var att en enda klunk fick tentakler att växa ur hjärnan. Eller nåt sånt, förbjudet blev det i alla fall. Men jag drack allt jag fick i mig. Vilket kanske förklarar en del om mitt nuvarande tillstånd…

Ta mitt jobb under säkert 15 år på Volvo. Att marineras i kromsyra, fosforsyra och svavelsyra ingick i jobbet. Just kromsyran, som nu är förbjuden i all bilindustri, var gullig. Fick du den på händerna vilket du fick i den anläggning vi hade då, fanns två sätt att få bort den. Endera slipade du huden med grovt slippapper eller så tvättade du labbarna i 50% saltsyra. Eventuella småsår märks då VÄLDIGT tydligt!

Eller när jag hällde fosforsyra mellan dunkar, vilket jag gjorde varje dag. Detr sved till lite i ansiktet men inte förrän t-shirten ramlade av insåg man att det kanske var farligt. Skyddsutrustning fanns givetvis men det tog ju en minut extra.

Småsaker som nitrösa gaser som slog ut andningen och jobb på smala karkanter med fritt fall sex meter mot vassa stålprofiler hörde bara till.

Så om jag inte skriker högt av skräck om jag spiller bonvax på byxan eller nåt så förstår ni varför…