Etikett: barn

Vad hände???

Av , , 2 kommentarer 14

Jag blev bjuden på kaffe uppe hos bloggkompisen Helena, i förrgår, och som vanligt har vi mycket att prata om, tiden flyger iväg då man sitter där. Mycket snack den dagen om hur barn och ungdomar har det idag… och det är nog så att man kan bli lite mörkrädd då man tänker tillbaka på hur det en dag såg ut, och jämför med idag.

Mycket av respekt har försvunnit, på nätet hängs den ena efter den andra ut, till allmän beskådan, många tror att dom känner en människa på grund av att dom sett eller hört talas om den på en av alla sajter som finns, men en bekant… är långt ifrån en riktig vän, och på nätet kan man hitta på många olika historier.

Frågan är ju vart man ska börja, är det föräldrarna… eller vilket ansvar tar skolan, betänk också att många unga inte har föräldrar som bryr sig, vem tar då hand om dom? Andra har engagerande föräldrar, men bara för att dom fött ett barn, innebär inte att dom har dom rätta verktygen att fostra dom på ett korrekt sätt.

Och hur ska dom veta det? Jag tror på att vara konsekvent, men… om en sak du gör, inte funkar, då måste man också vara beredd att byta taktik, annars står du kvar på samma ställe och trampar. Jättesvårt att veta, faktiskt, och inget barn/ungdom, är den andre lik, och detsamma gäller oss vuxna. Ja, något att fundera över, och många frågor man skulle vilja ha svar på.

En sak jag skulle vilja veta är vad som hände här:

Foto0538Foto1201

Eller jag vet nog svaret på den… det blev en vinter efter sommaren och hösten, trots allt, och även om snön bara är fotknölshög, så finns den där och mer lär det bli. Nu är det väl kylan man får börja klaga över istället, men det vet vi allihop, det blir sällan som man skulle önska, och när våren kommer har man ändå känslan av att vintern kom och gick i ett svep.

Idag är det möte på jobbet så jag börjar en timme tidigare, så jag ska väl sätta igång nu då, om jag ska få något gjort innan dess. Hoppas på en fin torsdag för er!

Glaskrossarens häxmästare

Av , , 8 kommentarer 11

Tänkte litegrann, bara så där helt apropå, om hur lätt det är för andra att tala om hur och vad man ska göra för att till exempel lösa ett problem.

Hur kan dom egentligen VETA, vad det rätta är? Och detta gäller ju oavsett vad det än handlar om, ens barn… jobbsituationer, förhållande eller bara en väns vän, som undrar över ditt eller datt.

Man kan alltid referera till egna upplevelser, men dom är ju dina egna… och beroende på vem du var med eller vilka som var inblandade, så är din upplevelse inte lik någon annans. Saker jag uppfattar, kanske du inte ser, men du ser, vad jag inte såg. Men uppfattades det hela på ett korrekt sätt?

Ta ett exempel, om detta handlar om ens barn, så här skulle jag göra eller ha gjort, men kan jag säga detta vidare till en annan som har barn i samma ålder? Det barnet, har annan uppväxt, andra värderingar och det finns ju inte, som det så vackert sägs, en mall som passar alla. Det går inte, därför mår man också bättre om man låter vissa saker bero, man ska heller inte ta åt sig av vad andra nu säger eller tycker, man har rätt till sina åsikter, men som sagt, ingen som inte varit där, på plats, vet vad det egentligen handlar om.

Hm… ännu ett kryptiskt blogginlägg, men det blir så då man inte kan skriva i klartext, vad man tänkte på, egentligen.

Nå, nu har jag skrivit av mig det och kan gå vidare. Kolla vilket erbjudande Cervera erbjuder sina kunder:

Vi ger 2 års otursgaranti på glas från Kosta Boda och Orrefors* till dig som är klubbmedlem. Om ett glas, från Kosta Boda eller Orrefors går sönder, ta bara med ditt kvitto och foten till det trasiga glaset till en av våra butiker. Då får du ett nytt utan kostnad. *Gäller ej glas ur serien Pulse och More.

Herrejösses, visste dom inte vem dom skickade ut detta till??? Glaskrossarens häxmästare nummer ett. Jag kan ju förbruka 24 glas på en månad om det vill sig illa 🙂 Nä, jag törs inte köpa deras glas enbart för detta erbjudande, jag tror nämligen att det finns en klausul i villkoren där det kommer att stå med minimal text: Gäller dock inte Maria Lundmark Hällsten. Hahaa…

Avslutar med en bild på vår nya kompis, renen Lennart, visst är han fin?

008

Önskar er alla en fin onsdag!

 

Har hört lite…

Av , , 1 kommentar 4

Har hört lite på ett öra då dom på nyheterna har deklarerat detta med att man inte kommer att få ha kvar sitt barn på förskolan om man skaffar sig ett till barn. Någon sa att -Jaa, har man ett barn sen tidigare så vet man ju vad det innebär, skaffar man ett till så kan man ju säkert ta hand om det också!

Tror jag med, att man kan, men frågan är hur snällt det blir mot barnet som man plockar bort från det sociala umgänget dom kanske lärt sig att tycka om, på förskolan för att nu få vara hemma med mamma och småsyskon som kräver rätt mycket uppmärksamhet från början.

Jag vet att på den tiden Nicco gick på förskolan så var det lite samma sak, fast då fick det äldre syskonet behålla några timmar i veckan, på förskolan, men inte vilka timmar som helst, utan enbart dom pedagogiska timmarna,

Hm… jag kommer ihåg att det var en tjej som gick där då, som fick en lillebror, och hennes mamma var inte glad över detta upplägg, för hon missade ju dom här roliga sakerna, som besök på teater, bio eller vad det nu kunde vara för saker dom fick åka på. Ja, jag höll med henne, och jag tycker nog att det är ännu dummare att nu ta bort all tid där, för att dom får ett syskon.

Sen är det förmodligen väldigt individuellt hur pass man gillar att vara där, men det får väl föräldrarna då kanske bestämma. Nicco trivdes på förskolan och var omtyckt av fröknarna där. Så pass att dom undrade om inte Nicco kunde få vara kvar längre på dagarna, så hon fick sitta med på mellanmålen, och visst fick hon det och hon ville det också… kunde ju inte bli bättre 🙂

Jag har läst nu på morgonen om all stormvarning och det är snökaos i fjällen osv, ja, här blåser det ju onekligen litegrann. Man hör hur det dånar lite ut emellan. Kikade nyss ut på gården, jag skulle släppa ner persiennen för jag får solen i ögonen och vad får jag då se:

017

Niccos hemsnickrade hundkoja, har blåst omkull, jojo, det har nog blåst lite mer än lätta vindar här ute 🙂 Och inte nog med det, hon hade lagt in en fäll i kojan, till Winstone, gissa vart den låg…hahaa.. på bron. Tur att den inte flaxat iväg och lagt sig över en bil.

Vi ska ut på promenad efter lunch. Det blir jag, Åke, ”Kul-Janne”, Ingegerd, Åkes moster Gunilla och hennes man Bertil. Vi ska ta en runda däruppe vid Hedlunda och se om vi kan klura ut vart vissa hus har stått förut, och hur det en gång har sett ut. Sen går vi hem till oss där Kerstin kommer att joina oss över en kopp kaffe och en duokaka, jo den är inte att leka med, minsann. Det ska bli trevligt. Önskar er alla en blåsfri söndag, önska kan man ju alltid.

Vilken STOR näsa!!!

Av , , 2 kommentarer 13

Apropå gårdagens lilla blogg om Nicco, och hennes lilla påhopp på den gamla tanten, så kom jag ju osökt att tänka på barn, överhuvudtaget, som ofta nyfiket frågar, eller bara släpper ut sina tankar och funderingar, utan några förbehåll, what so ever.

Och det är ju egentligen som det ska vara, dom är naturliga, sedan är det ju upp till föräldrarna eller omgivningen att bemöta deras frågor eller det dom säger, på ett korrekt sätt, eller har jag fel?

Jag ska ta ett exempel ur vardagen, detta var också väldigt längesedan, Nicco satt i barnvagnen och vi var på väg upp på förskolan, på vägen dit kommer så en äldre dam promenerande och ja… hon hade en väldigt stor, näsa, jag har inte sett nåt liknande och inte Nicco heller, som direkt säger: Mamma, kolla vilken näsa!!!

Mm, vad säger man då, en sån gång? Jag fick ju en väldig lust att bara hyssja henne och säga nåt i stil med: Nämen så där säger man ju inte! Fast hur fel blir inte det. Och jag är så innerligt less på människor som säger så där… för det ger ju inte svar på en fråga, inte heller en avdramatisering på själva grejen.

Jag svarar Niccolina, och säger bara: Ja, vilken tur det är att vi alla är så olika! Och Nicco säger ingenting mer, inte jag heller, vi fortsätter ju bara att gå, jag är inte heller så säker på att damen ifråga hörde någonting överhuvudtaget, och det lär jag inte få veta heller.

Men tanken jag har, är ju att om man gör en stor grej av det, så blir det bara mer spännande, precis som när barnen för första gången testar en svordom. Ja, gå i taket ni, så blir det ju hur kul som helst sedan.

Att tysta ner barnen får ju samma effekt, dom märker att dom gör något som man inte ”får” göra, och då tar dom ju till det, nästan gång dom vill ha uppmärksamhet. Sen är det väl en annan sak om man tar detta med barnet i ensamhet, vad som kanske är brukligt att säga, eller inte, men då gäller det att dom har rätt ålder inne att förstå detta också.

Kommer så väl ihåg en gång då vi skulle äta ute, det var min lillebror Lars, och mamma, pappa och jag. Lars var inte mer än 3-4 år, vi sitter på Terminalbaren, (tror jag att det hette), och in kommer en storvuxen karl, med en jättekagge till mage och naturligtvis noterar Lars detta och säger med hög stämma: TITTA, HAN HAR EN BÄBIS I MAGEN!!!

Och mamma och pappa vill bara sjunka ner genom golvet… jag med, tror jag 🙂

Fast Lars visste väl inte annat, en sån mage betydde väl att den var laddad med en baby, vad annars? Men idag vet han nog bättre, får vi hoppas 🙂

001

Önskar er alla en fin tisdag!

 

Kissa på din blöja!!!

Av , , Bli först att kommentera 15

Fråga mig inte varför vi kom in på detta ämne igår, men det gjorde vi i alla fall. Nicco gick på förskolan, och fick lära sig ett och annat bus, och uttryck. En period där, hon var väl runt 2½-3 år, så var det väldigt inne att säga: Kissa på din blöja!!!

Mm, just så…vem som myntade uttrycket är av förståeliga skäl anonym (eller så är det, därför jag inte vet vem det var och vill inte veta heller). Jag och Nicco var uppe på Mariehem och hälsade på mormor.

Vi satt ute på gården då vädret tillät det och mormor hade kaffe och annat gott med sig ut. Plötsligt kom då en äldre kvinna och gjorde oss sällskap, gissningsvis någonstans i 80 årsåldern och naturligtvis tyckte hon att Niccolina var ett sött litet barn.

Så sött så att hon pallrade sig hem och hämtade en chokladbit som hon ville bjuda Nicco på. Nu vet inte jag vad äldre människor tänker på då dom har en tendens att bjuda på sånt som dom själva lärt sig att tycka om, fyllda chokladbitar som kan innehålla både marmelad eller sprit, ingen hit för en 2-3 åring precis.

Nicco tog glatt emot chokladen, in med den i munnen så började hon rynka på näsan, spotta och fräsa, gömde sig bakom soffan där mormor satt och tog ut kletet hon hade kvar i munnen och släppte ner det på backen.

Tanten missade hela cirkusen då hon var upptagen med att titta på fåglarna och småprata med oss, men jag bevittnade det hela som utspelades sig bakom soffan, och när Nicco fått ut alltihop ur munnen och rensat halsen så blängde hon på tanten och sa: Kissa på din blöja!!!

Hahaa…ja jösses, vad säger man, mormor som suttit och även hon deltagit i uppvisningen till viss del, hörde även hon, vad Nicco sa, men som tur var, inte tanten, utan hon fick gå vidare i tron att hon gjort ett barn lycklig över en chokladbit.

004

005

Här sitter Nicco bakom Hanna Frank på moppen, en glad liten prick 🙂

Idag ska jag på möte på jobbet, men innan dess vankas det frukost och sedan en eller två promenader till med Winstone, så han klarar sig själv en stund. Önskar er alla en fin måndag!

Dubbelkollning…*suck*

Av , , 4 kommentarer 7

*Gäsp*…en ny dag i paradiset, eller i världen, så ringde klockan och man blev uppväckt till verkligheten.

Jag broderade en tavla åt min morfar, då jag var 9 år, en val ska det föreställa och jag råkade se den då vi nu var upp till stugan:

Foto0746

 

Då jag vänder på den så har jag skrivit upp så noggrant när den är gjord, och vem som ska ha den, viktigt också att notera att julaftonen är den 24 och på en onsdag, det roliga är min sista rad:

Foto0748 Foto0747

Jag har som alltid undrat vad jag tänkte på, då jag skrev det: Du kan alltid lita på mig! Jag kommer inte ihåg det själv, att jag skrev det, men morfar hade min tavla upphängd i sitt kök, bredvid köksklockan, så länge jag kan minnas och han tyckte den var så fin.

Nåja, det tar vi med en nypa salt, allt som ett barn gör är ju ”fint” 🙂

Jag ringde till Moderna försäkringar igår, om våra bilar, nu är jag så glad att jag inte behöver ha nåt mer med dom att göra, är sååå less på deras replik, ständigt återkommande oavsett vem där borta du talar med: Jag ska bara dubbelkolla!

Ja det är jättebra att dom vill vara säker, men droppen blev förra gången då jag plötsligt inte kunde säga ett datum till dom, då jag ville att försäkringen skulle upphöra eftersom vi skulle byta bolag, något som jag kunde göra gången innan dess… utan problem.

När hon sa att hon skulle dubbelkolla för fjärde gången så slängde jag på luren, jag hade inte tid att stå där och dividera längre. Och jag tror till och med att jag skrivit om deras dubbelkollande förut… helt otroligt, är det nåt som ingår i deras utbildning, månntro? Lektion numero 1, hur vi dubbelkollar!

Idag är det jobb, jag slutar 1½ timme tidigare eftersom vi ska ha samtal på skolan,, och Winstone får haka på Åke i lastbilen. Winstone ja, som idag är lyckligt ovetandes om vad som ska hända imorgon. Då ska han kastreras, något som veterinären faktiskt sa då jag pratade med henne, ska du inte avla på hunden är det bara dumheter att inte göra det, kändes skönt att höra, så finns det då inga tvivel från min sida.

Han har visat vissa tendenser att inte gilla andra hanhundar, ett beteende man kan få bukt med vid kastrering, om man gör det i tid.

Önskar er alla en fin dag!

Hade jag rätt eller hade jag…rätt

Av , , 8 kommentarer 4

 

Ja så var det dagen D… igen, jag blev ett år äldre i papperen men som jag sa till Åke igår kväll… jag är faktiskt bara en dag äldre än igår. Här på VK bloggen har jag aldrig lyckats ändra åldern, även fast jag loggar in och ändrar samt sparar, så står samma sak kvar, jag är tydligen inte äldre än 44, men, vem bryr sig 🙂
Hade pappa levt hade han idag sagt: Ja Maria, den här dagen för 46 år sedan… då var det soligt, ute… det berättade han varje födelsedag, och ja, det är ju alltid en speciell dag då man föder barn/ får barn, så man kommer ihåg vad som hände, vad man gjorde just då osv.
När jag var liten firades alla mina födelsedagar uppe i Malå, vi fick alltid sommarlov, innan, och standard var att åka upp till stugan direkt vi fick sommarlov… och hem, dagen innan skolan började. Men en gång, jag fyllde gissningsvis 8-9 år, så var vi av någon anledning hemma, och inte nog med det…vi hade glömt bort att jag fyllde år.
Jag kom så väl ihåg att jag var ute och mamma kom med andan i halsen och sa att hon skulle upp på centrum, sen cyklade hon iväg. Och när hon kom tillbaka hade hon köpt en sänglampa med John Blund, och fika. Grannen hade nämligen plingat på och skulle bjuda mig på en glass och då blev mamma påmind om att jag fyllde år… paniken, hahaha…
Vi har ju sedan kommit underfund med att dagen förmodligen glömdes bort just därför att vi aldrig brukade vara hemma då. Nåja, inte gjorde det någonting heller, jag blev lik förbenat ett år äldre, igen.
Jag har gjort en ny upptäckt, jag kan bestämma när det ska regna… jo, jag vet att jag kan det. Jag skulle nämligen lägga på en duk på utebordet, i söndags. Jag hittade inte den där vaxduken jag brukar använda utan tog då en vanlig tygduk, smart som jag är så satte jag dubbelhäftande tejp under. Så den skulle sitta kvar.
Sedan, mina vänner, när vi använt bordet klart och jag styrde undan det, så tänkte jag faktiskt så här, jag låter duken sitta kvar… vad fasen, det har ju varit sol vareviga dag… men i mitt undermedvetna visste jag, att om jag skulle lämna den. Så skulle det börja regna… och hade jag rätt, eller hade jag rätt:
Och med dom orden så önskar jag er alla en kanondag, och har ni vägarna förbi, kom in eller stanna av så får ni en kaffe och tårta eller något annat gott, till, feel free!
Ja matte, du hade rätt (bugar och bockar).
 
 

Livet är inte för evigt hållbart, det är skört!

Av , , 4 kommentarer 11

 

Vi blev ännu en gång påminda om hur skört livet egentligen är, då en av våra grannar kom förbi igår, och ville tala om att hans fru, gått bort, väldigt hastigt och oväntat. Hon var inte gammal, och två yngre barn har dom .
Man har sån lust att svära, då man får veta sånt här, barnen hade sagt att dom tyckte det var så orättvist, och det är ju precis det, livet är. Man förstår inte, men jag vet ju, idag vis av erfarenhet, att det heller inte hjälper att tänka om… eller ångra osagda saker, eller önska, för ingen kan ändra på det som har hänt.
Och vissa saker går vi igenom livet med, helt i blindo, vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa krön, och det får vi vara glada över. Rent logiskt vill man ju att den som levt längst, ska gå först, men hur ofta händer det, egentligen?
Man får sig en ordentlig tankeställare, och man börjar grunna över sitt eget liv, och vad man gör med det. Vi kan inte göra saker åt det förflutna, men till viss del påverka vår framtid. Våra tankar är med grannens familj, och vi hoppas att dom kan gå vidare, så småningom.
Själv är jag nu uppe i denna tidiga morgontimme, för jag har ett uppdrag, ska nämligen skjutsa Nicco på flyget, och det är inte det jobbigaste, kan jag säga, utan det är att få upp henne ur sängen. Kan det vara ärftligt, månntro? Vet att jag själv var svårväckt då jag var ung, men det här är snudd på galet.
Gårdagen tillbringade vi utomhus, i sol och blåst, mera krattning, och vårstädning. Planering av hämtande av Buicken och vilken bil vi ska ställa av… och vart. Huvva vilka i-lands problem man har. Näpp, nu ska jag göra mig klar, vi måste åka om en halvtimme. Önskar er alla en fin måndag!

Vilket jobb dom gör, egentligen

Av , , 2 kommentarer 13

 

Är det någon som känner igen eller kommer ihåg lektanterna? Theresé pratade just om Prussiluskan i Pippi Långstrump böckerna, som nu råkade vara just en lektant. Åke har pratat om lektanterna som dom hade här på Västerslätt då han var liten.
Jag, däremot har inget minne av någon lektant, utan dom försvann förmodligen någon gång i slutet på 60 talet eller så fanns dom inte på alla områden i stan. Detta ska då ha varit ”tanter” som via kommunen, hade i uppdrag att vistas på lekplatserna, kanske dom ansvarade för något lekförråd eller dylikt, jag vet inte riktigt.
Men ganska coolt egentligen, men jag undrar jag, det skulle förmodligen inte fungera idag, det är ju knappt några barn ute på lekplasterna längre, förut hade man som inget annat att välja på, inte hade vi datorer…mobiler…ja, ni vet, utan vi var ju ute tills det var dags för Bolibompa.
Sedan gick samtalet över till alla dom som jobbar på förskolorna, vilket jobb dom gör egentligen. Barn i alla ära, men man vill ju också ha vuxenkontakt. Jag vet, ju lite om vad det handlar om att vara på en förskola, jag började ju min praktik där, men fick mitt nya jobb innan den första veckan var avklarad.
Jag saknade nog att kunna föra ett ”vanligt” samtal med en vuxen människa. Men samtidigt har dom ju ett, på sitt sätt, spännande jobb, där alla barn är under utveckling, det händer saker hela tiden, och dom får vara med på allt det. Ja, jag tycker då dom gör det bra och vilken tur att det finns dom som ger sin tid till att vara med på den resan, med våra barn, medan vi gör andra arbeten.
Önskar er alla en fin skärtorsdag… hm, är det idag månntro, det kan dyka upp påskkärringar, och ska man ladda för det?
 

Nä jag vet inte…

Av , , 4 kommentarer 9

 

Det blev lite dramatik igår då jag och chefen skulle upp på centrum och innan vi var framme så noterade vi ett antal brandbilar uppe vid skolan. Vilken tur att det är söndag, sa vi, så ingen går i skolan. Men det var visst barn där, dom hade innebandymatch och det var i gympasalen det brann.
Som tur var, så blev det ju ingen allvarligare incident, men såna här gånger är det svårt att låta bli att tänka… om, om det hade varit si, eller om det hade varit så. Vi är nog bara rätt och slätt konstruerade att få såna tankar, även om vi vet, att det inte hjälper.
Men, om man ser det från en annan synvinkel, så är det kanske en hjälp ändå, man bearbetar själva händelsen, man klurar på vad man själv skulle ha gjort, och tänk om, nästa gång det händer, eller om man någon gång i framtiden, råkar ut för samma sak så kanske man står sig mera rustad, än om man inte sett eller hört detta tidigare, mm, tål att tänkas på.
Och nu över till något helt annat. Det var under väderleksrapporten som Åke frågade om jag var duktig på län och städer (vi har ju bara varit ihop i snart 29 år, så frågan var säkert befogad, eller?), och det frågar du mig, sa jag, hallå, jag vet ju vart Malmö ligger, längst ner, och sedan ligger Göteborg, där borta, sa jag och svepte stort med hela armen, och Umeå, ligger mellan -3 grader och -4. Fast där rättade han mig snabbt och sa att Umeå låg där dom visade -4. Jaja, huvudsaken jag vet vart vi bor, eller hur, så jag hittar hem då jag varit på affären.
Jag fattar inte själv varför jag ska ha så dåligt lokalsinne, och nu snackar vi ju inte bara lokalt utan även globalt. Jag vet, vart Italien ligger, och det är enbart för att landet liknar en sko, och inget annat, och att ”fotbollen” är Sicilien, men det var också allt.
Jag vet inte hur hus ser ut efter vägen, men Åke vet snudd på, vilken lutning vägen har i förhållande till träden som står därefter… seriöst alltså, jamen du vet, brukar han säga, det där gröna huset som står efter kullen då man passerat raksträckan… och där var jag borta, jag vet förmodligen inte ens i vilken by eller samhälle han pratar om. Så då får han ta det från början.
Han är duktig på sånt så då kompenserar vi varandra på det, jag brukar vara rätt så bra på detaljer, inte då det gäller i det stora, utan i små små saker, som emblem någon haft på armen, åt vilket håll han eller hon har svängt sin lugg, om någon har glasögon, hur ögonbrynen ser ut, ja ni vet… sånt där som egentligen ingen annan människa bryr sig om, men det fastnar hos mig… knepigt.

Nåja, jag har levt och klarat mig i 45 år så jag tror mig nog kunna fortsätta lika lång tid utan att ha några större problem… OM, jag nu inte skulle få jobb som guide i Afrika, då ligger man nog risigt till 🙂

Önskar er alla en trevlig måndag!
Maria Lundmark Hällsten