Etikett: halka

Testkört och grubblat lite

Av , , 2 kommentarer 7

Ja då har vi testkört broddarna, igen. Jag har i alla fall kommit fram till varför dom inbyggda broddarna i skorna, inte är lika bra som dom man sätter på. Jag har stått och jämfört, kliat mig i skallen, grubblat och så…kom jag på det.

Själva taggarna ser exakt likadana ut, och det är samma längd på dom, men, dom inbyggda, sitter ju i en flärp som man kan vika tillbaka, och dom stummar inte, utan ligger ju mot gummisulan. Om jag trycker på flärpen med fingret (lika med att jag går på dom) så åker själva brodden in i gummisulan så det som sticker ut av taggen, kanske bara är någon millimeter…med andra ord, värdelöst.

Det enda som är positivt är att dom duger då det är väldigt lite halka, och man behöver inte känna sig dum då man traskar in i en affär.

Och apropå halka, vinter och underlag, i mitt bläddrande i dom gamla tidningarna, hittade jag även reportagen då mina föräldrar var med om en tragisk bilolycka med dödlig utgång. Detta var olyckan jag skrivit om tidigare…det var 1977, och jag visste om att den skulle hända, 1 vecka innan det hände.

005 023

Fråga mig inte hur jag kunde veta detta, och inte heller hur jag kunde be till Gud, att mamma ”bara” skulle få bryta ett ben, det var det värsta jag kunde tänka mig och som man kunde överleva. Hon överlevde, med ett krossat lårben, pappa överlevde också.

Den morgonen berättade dom på radion om en dödsolycka utanför Tierp och jag log lite då jag berättade för farmor att det var mamma och pappa. Tok…sa farmor och viftade bort det. Sedan kom tidningen, och namnen som stod där. Farmor skulle då berätta för mig och jag sa återigen, men det var ju det jag sa.

Jag var närmare 20 år, då farmor berättade detta för mina föräldrar, hon ville inte tro att det var sant, men jag kommer ju själv ihåg detta, som igår. Hur dåligt jag mådde innan olyckan, och att jag inte vinkat i fönstret då dom åkte, och denna förtvivlan att veta att det skulle hända något, men jag ville inte att mamma skulle dö. Ja, obegripligt, men sant, det händer många konstiga saker i våra omgivningar och mycket man inte kan förklara, så det är bara att acceptera.

Åke är på kurs idag, arbetsrelaterat förstås, så jag tänker minsann städa lite inne i vårt sovrum, tror jag, bära bort böcker kanske, och sätta upp andra saker på stringhyllorna. Det gjorde jag i badrummet igår, ja badrum förresten, vi har ju inget badkar bara dusch därinne, så det kanske bara heter toalett? Jag rensade bort och gjorde en liten rockad, blev bra tycker:

024 025

Önskar er alla en toppen lördag!

018

Dom stöp, alla fyra

Av , , 2 kommentarer 9

Jag och chefen var ute på den sedvanliga svängen igår och på den biten var det fyra personer som stöp framför oss… denna halka, den är inte rolig, och jag var glad att jag hade elstolen att hänga fast vid.

Jag hade planerat att åka ner på strömpilen efter jobbet, och ta det där sista, som prinskorven och kalvsyltan… hade provat att köpa det förra veckan men allt jag hittade då hade ett utgångsdatum den 23/12 och då ville jag inte köpa det då.

Mina planer hade grusats redan på väg till jobbet… jag slängde mig in i bilen och åkte iväg, kom på att jag glömt min väska och rejsade tillbaka hem, väskan hänger inte där den brukar, ligger inte i bilen heller så det är bara att ge upp… vill inte komma försent till jobbet.

Kör en liten bit och då kommer jag ihåg vart jag har den *suck*… i sovrummet av alla ställen. Kvällen innan, då vi skulle gå i säng, kom jag på att jag hade en tandläkartid, någon gång nu i december, men inte när, så därför hamnade väskan bredvid min säng, där jag hade smärre utgrävningar innan jag hittade lappen. Nå, så var det med det, jag fick med andra ord åka hem och hämta väskan, men då tog jag Kvantum istället, det är ju närmare.

Och med facit i hand, var det kanske lika bra… det var rätt så många som var ute och shoppade loss.

Jag köpte två bingolotter till uppesittarkvällen och nu vet vi vad Åke ska göra på nyårsafton, det blir inget firande för hans del… han ska sitta hemma och spela på en ny lott, för det var just vad han vann, hahaa… jaja, det är ju tur att den går att rätta efteråt. Bingolotto är överskattat, numer har vi bara spelat just den här kvällen dom sista åren, och det räcker gott och väl, det är för mycket runt omkring, alltihop, så man ledsnar.

Åke gick ut den sena promenaden med Winstone och tror ni inte tomten lagt ett paket ute på skelettet:

Foto1172

Först trodde jag att tomten, precis som posten, lagt klappen på fel ställe, skulle just säga till Åke som plockade in det att det är ju till fel, det står ju Monica på julklappen, men det var ju till mig, från henne 🙂 Tack Monica!

Och här avslutar jag med kort på Winstone och önskar er alla en fröjdefull jul, med god mat, kanske någon klapp och trevligt sällskap. God Jul, till er alla från oss alla!

007 008 009

Nu är det *** igen, eller?

Av , , 2 kommentarer 11

 

Jullunch…nu, ja så är det, det är jullunch på jobbet idag, i samband med ett arbetsplats möte, så jag åker väl dit och käkar innan jag ska till sjukgymnasten. Men någon julkänsla eller sånt, har man då verkligen inte. Julmaten i sig, vet jag inte heller om jag tycker är så speciell… det är som med semlor, det räcker med en/år, då är det gott, men inte fyra gånger på en månad.
Man vet ju redan nu, vis av erfarenhet, att det inte bara blir på julafton som man får den där julskinkan, rödbetssalladen, köttbullarna och kalvsyltan, det blir ju alltid över en del som ska ätas upp senare, jaja… man får väl härda då 🙂 Det är ju inte dålig mat i alla fall.
Jag och Tina halkade runt på en promenad igår, ute på Teg, inte så njutbar med tanke på halkan, men vi tog oss runt på ett litet stråk där, och då får man vara nöjd. Jag gick ut en 25 minuters sväng, senare på kvällen, och då var fästet något bättre, om än det höll på frysa på igen.
Och vet ni vad jag gjorde innan jag gick iväg… jag knåpade ihop ett mejl till chefen på kirurgen, där jag avslutade mejlet med att skriva att om sjukintyget som jag nu ringt och begärt att få, fyra gånger och inget har hänt, inte skulle dyka upp, så skulle jag komma och parkera mig själv på kirurgen och inte gå därifrån, förrän jag fick intyget, för nu är jag less.
När jag kom tillbaka hade jag fått svar, snabba puckar, han hade fixat intyget både elektroniskt, och skickat kopior hem till mamma, så där ja, ska vi tolka det som att dom inte vill ha besök av mig där, eller… det kanske inte var så svårt att fixa fram intyget, då man hittade av rätt person att mejla till. Ja, det får jag väl aldrig veta men det behöver jag inte heller.
Vi har fått ett sånt där litet erbjudande från Kvantum, storköpsrabatt, som det så vackert heter, med 5% på nästa köp, men kolla vad som står på lappen:
Dom reserverar sig mot slutförsäljning och tryckfel, hm… jaja, tryckfel kan jag förstå, det hade ju av misstag kunnat stå 50% istället, bra för oss kunder men mindre bra för han som äger stället. Men reservera sig mot slutförsäljning är väl ändå att ta i, tror dom att någon kommer upp och tömmer hela affären innan man hinner dit och utnyttja sina 5%? Njae, tillåt mig tvivla.
Nå, jag önskar er nu alla en trevlig onsdag!

Jodå, så kan det gå…

 

När jag var uppe hos mamma för några dagar sedan så skulle hon in i tv rummet och hämta en sak, och… precis som om det hade varit jag, så hakar hon fast tån på tröskeln och flyger in i tv rummet med huvudet före. Hon hade enbart tur att flygningen avslutades innan hon träffade av bordet därinne, och hon klarade sig med ett uppskrapat knä.
Hon frågade Nicco om jag berättat flyghistorien för henne men det hade jag inte, då mamma började berätta så avbröt Nicco henne med orden: Meh, det är ju precis som mamma ju! Hon brukar ju ramla överallt, men hon faller aldrig, hon bara vevar med armarna. Hon föll ju inne på Maxi… eller vart det nu var, visst gjorde du?
Njae, det gjorde jag inte men väl, på många andra ställen, och just det tillfället hon nu refererade till var inne på Kicks, ni vet, ett litet snedsteg och man roterar ett kvarts varv och låtsas som om det regnar 🙂 När vi sedan skulle upp och fika hos mamma, så halkade jag och Nicco som gick bredvid hann säga: HEJ DÅ! När jag började få upp fart, men jag klarade mig med ett litet spinn, så resan blev inte så lång som hon trott.
Nicco fick ett paket från Järlåsa igår, innehållandes både det ena och det andra, bland annat en snygg telåda, med olika teer och två marmeladburkar, den skulle ju jag till och med kunna tänka mig att ha härnere. Sedan fick jag två paket också, ett från Sally med avlånga servetter i och i det andra paketet en kniv… brödkniv gissar jag, så den får jag testa idag, och inte att förglömma påshållaren som Theresé gjort, bild kommer sedan. Tack Theresé!
Har vi nu tur och solen lyser vid lunchtid så kanske vi sätter oss ute och grillar en korv, varför inte, behändigt, gott och med solen uppe så får man nog lite värme också, plus friskluft, jodå!
Nu har vi då i alla fall snart, överlevt en vinter till och speciellt problematiskt med halkan har det ju inte heller varit, men det beror ju också på den relativt korta vintern vi fick. Nog kan det komma bakslag nu och någon månad framåt men dom blir aldrig så hemska. Önskar er alla en fin lördag!
 
 

Helt orädd…ska man vara

Av , , Bli först att kommentera 3

Gick ut och hämtade Jennifer på scouterna igår kväll, i stormen och snön, då man egentligen skulle ha suttit framför en öppen brasa någonstans i världen. Det var som att gå i lera, man tog två steg framåt och ett bakåt. Dessutom fick jag öva i att gå ner i spagat. Det är fruktansvärt halt under snön och det är där traktorskopan legat mot backen. Varför kan dom inte sätta en typ av rasp därunder i stället för att det bara ska var blankt? Inte är det konstigt att folk bryter benen av sig. Det behöver ju inte vara så dom river upp den hårdpackade snön under, bara så pass att det inte blir blankt.

Jennifer hade ett litet utlägg på hemvägen om att när man är rädd för att halka så gör man ju det. Sant, därför att man går och spänner sig, och jag tror också att ju äldre man blir desto värre är det.
 
Minns en vinter då jag hämtade Jennifer från skolan, hela skolgården var ett stort, tjockt ishav och barnen sprang omkring helt oberörda medan alla lärare och fröknar trippade runt gården och vevade på med armarna. En fritidsfröken kom fram och vi stod och pratade, och hon sa att visst är det konstigt att dom inte ramlar? Nä, sa jag, egentligen inte, dom är inte rädd för att falla, dom tänker nog inte ens på det så dom håller upp farten och därför klarar dom sig. Dessutom så har dom bara hälften av en vuxens längd så om dom ramlar så blir det inte så högt fall. Dom glider bara omkull, och vi sätter oss med en ordentlig smäll.
 
Jag och Åke var ute och körde för nån vecka sedan och körde på Morkullevägen, Åke frågade om bron eller viadukten som vi alltid kallade den då jag bodde på Mariehem, hade funnits där (man passerar under bron på väg upp på Mariehemscentrum). Ja svarade jag, såvitt jag minns så har den det. Och där har man sprungit många gånger uppe på räcket. Helt orädd för döden eller vad som skulle ha kunnat hända om man tippat över på fel sida. Det är trots allt några meter ner till asfalten. Men återigen, man var inte rädd och det var nog det som räddade en, plus en massa tur.
 
Idag är det broddar under skorna, ska jag gå ner i spagat ska det vara för att jag vill det, inte för att man blir lurad till det. Ha en bra dag och håll er på benen.
Maria Lundmark Hällsten