Etikett: Ingegerd

Vad ljust det är!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, 15 december 2012 kl 08:57, 4 kommentarer

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.

Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.

Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.

Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn 🙂

Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.

Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.

Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.

Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.

Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!

Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.

Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!

2, snart avslutade projekt, jodå.

Av Maria Lundmark Hällsten, 29 november 2012 kl 07:11, Bli först att kommentera

Det blev en trevlig liten utflykt igår, till slöjdarnas hus, där jag hittade något som Sally ska få ha på fötterna, och sedan investerade jag i två lotter a´5:- och vann… ja, jag vann, en tändsticksask med ett litet broderat hjärta på, jojomensan 🙂 Även Ingegerd drog en vinst… samma sak fast hon nöjde sig med en lott.

Sedan fortsatte vi allihop över älven där vi gick in på returmarknaden och där fyndade jag två stycken ljushållare, och dom kostade hela 5:- styck, inget större hemmansköp, med andra ord, även Kerstin och Birgitta hittade varsin liknande hållare.

Vi avslutade utflykten med kaffe hemma här på 1:an. Lime och citron pajen var inte dålig ni, här ska ni få receptet på den… bara för att:

Citronpaj med lime

En bit citronpaj med lime serverad med vispgrädde

Ingredienser:

Pajskal:

•3 dl vetemjöl

•2 msk strösocker

•125 g smör eller margarin

•1 äggula eller 2-3 msk vatten

Fyllning:

•3 ägg

•2 dl strösocker

•2 msk vetemjöl

•2 tsk vaniljsocker

•2 dl vispgrädde

•1 lime

•1 citron

Garnering:

•1 lime

•florsocker

Servering:

•3 dl vispgrädde

Gör så här:

Gör pajskalet. Låt smöret/margarinet bli rumsvarmt. Rör ihop smör/margarin, socker och mjöl till en grynig massa, gärna med elvisp. Tillsätt äggulan eller vattnet och arbeta ihop till en deg.

Tryck ut degen i en pajform ca 24 cm i diameter. Ställ in i kylen ca 30 minuter eller frysen ca 10 minuter.

Gör fyllningen: Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner vetemjöl, vaniljsocker och grädden (som ej behöver vispas).

Riv skalet på lime och citron och pressa ur saften. Tillsätt saft och skal till smeten och rör till en jämn smet. Häll smeten i pajskalet. Grädda i nedre delen av ugnen i 200°C i ca 30 minuter.

Låt pajen svalna. Sikta över florsocker och skiva lime och garnera med.

Servera pajen lite ljummen eller kall med vispad grädde.

Pajen kan förvaras färdiggräddad i kylskåp två dagar innan servering.

Inte så krångligt alls och den gick alldeles ypperligt bra, att äta kall.

På kvällen avslutade jag och Åke projekt trapphusbonad, som nu pågått i över 1 år, jepp, borde alltså firas med något storartat… typ… champagne, fast vi inte dricker det 🙂

Så här blev det:

Och jag kan ju tala om att det inte bara var tvärgjort, nån ska ju stå på stegen, det ska måttas och skruvas och fås fast, men nu sitter den där.

Idag är det ett annat projekt som ska avslutas… projekt hissåkning med Tina, hehee… ja, har man inte något att göra så hittar man på nåt, eller hur. Vi ska även ta en promenad i omgivningarna runt lasarettet och ta en kaffe uppe på Ullas på tågstationen, kul med omväxling och något annat annorlunda och nytt att se på. Önskar er alla en toppen torsdag!

Byxvarm blodpudding…

Av Maria Lundmark Hällsten, 18 november 2012 kl 08:33, 2 kommentarer

Inte blev det mycket gjort igår inte… inget vackert väder heller, så vi var bara hemma. Skrapade varsin dubbeltriss till kaffet men det blev det gamla vanliga… ingen vinst x 2. Åke hade köpt en Harry och vann väl tillbaka insatsen, typ.

Klockan sju dök gänget upp, Ingegerd hade med sig ett ljus som skulle skifta färg men under den tiden dom var här ändrade det sig inte en enda gång, så dom tog tillbaka ljuset och ska reklamera det, och det tycker jag, har man betalat för att det ska göra en sak så är det ju bra om det gör det också.

Vi tog en liten starkare sak till kaffet och utökade sedan, surrade som vanligt om allt möjligt, bland annat blodpudding, kan ni tänka er. Jag råkar ju känna till att en släkting till mig, inga namn nämnda, äter eller åt då han var liten, blodpuddingen rå, som den är. Låter inte speciellt lockande tycker jag men jag vet att man kan göra det, blodpuddingen är ju redan tillagad.

Då berättade ”Kul-Janne”, att en f.d. arbetskompis till honom, värmde upp blodpuddingen på sitt egna lilla sätt, han sprang och hade den i bakfickan så den blev så där lämpligt byxvarm, innan lunchen….hahaha…huvva, nä, jag föredrar nog att steka den, dom få gånger vi faktiskt äter det.

Jan B har opererat ögonen och nu tycker han att synen är perfekt, han har syn som en falk, och med andra ord har han nu fått ett nytt smeknamn…”Falk-Janne”, jojomensan.

Kerstin och ”Falk-Janne” undrade givetvis hur Jan A, kunnat få smeknamnet ”Kul-Janne”, men hade dom nu följt med i och läst bloggen in och ut så hade dom ju vetat vad alla ni resten, redan vet, att Janne vann varenda j-vla kul då vi spelade Chicago, uppe i Malå, och hur… kul, på en skala var det….”Kul-Janne”, jodå, så var det och kommer så att förbli (och NEJ, ”Falk-Janne”, det hade ingenting med Jannes egna kulor att göra), det är bara något du fått för dig, om nu inte Sören får in en fot någonstans och kan bjuda på något nytt, från Eksjö, som vi inte fått höra än, rörandes Jan A… eller Ingegerd… för alla del. Vi väntar med spänning 🙂

Direkt rapport kan lämnas som kommentar hos mig, japp.

Jo, en sak gjorde vi ju faktiskt, jag letade upp en till stringhylla som vi hade liggandes och Åke satt upp den under den andra hyllan vi har i tv rummet, så nu har vi en dubbelstring där, och då kunde jag inte låta bli att fylla en hylla med lite döskallar, back in business igen, eller vad man ska säga. Nu har dom legat i en kartong i källaren i över 1½ år, och förtjänar lite luftombyte.

Önskar er alla en fin söndag!

Vilket mörker!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 november 2012 kl 08:11, 6 kommentarer

Man kan ju undra vad dom håller på med… seriöst. Ni kommer ihåg att jag skrev att dom kapat av björkarna som planterats här utanför… ja, ren stympning alltså. Och igår fick jag ett mejl från en undrande ”Kul-Janne” vad som nu försiggick med björkarna. Jag kan tyvärr inte skryta med att jag noterat det (kan bero på mitt förvirrade tillstånd), men hör och häpna (och kolla in korten jag tog), nu har dom plockat upp björkarna och ställt dom i högar runt på området:

Ehhh…ok, har dom ångrat sig eller vad? Passar också på att tacka Janne och Ingegerd för kaffet igår, tack tack!

Kolla nu in vart vi bor, huset till höger alltså, vilket mörker:

Det finns ingen lyktstolpe på cykel/gångbanan utanför oss, och kommer man hem på kvällssidan så är det ju totalt mörker som råder, så länge vi inte tänt brolampan, man kan ju tro att vi bor i ödemarken.

Här är ett kort taget i vårt grindhål, till höger, och sen vänder man sig om och fotar andra hållet –OJ, vad ljust och fint det är, (skrev hon lätt ironiskt).

Jag undrar jag, om dom på kommunen låtit en lyktstolpe ramla mellan stolarna (i detta fall, kanske i en vallgrav). Det ser ju ut som dom haft planer på att plantera en stolpe här, för detta finns fem meter ut från vår grindstolpe:

Ser ju definitivt ut som ett hål, lagom till en stolpe, och kabeln sticker upp ur hålet… men så där har det sett ut i snart två år nu, så det kanske vore dags att åtgärda hålet… eller stolpen eller vad dom nu har tänkt sig. Det är då inte speciellt kul varken för dom gående eller cyklisterna som färdas här i mörkret och inte heller för vår del, då man ska backa in på gården i totalt mörker och det kommer folk som varken har reflexer eller lampor tända.

Jag träffade ju Anna igår, vi åkte på Victoria och tog en macka där, då hon tyckte att ett glas vatten på ”Donken”, lät för billigt. Det var trevligt, om än tiden blev aningens för kort. Sedan åkte jag upp till mamma en stund innan jag fortsatte ner på Dressman, där jag köpte både skjorta, slips, och byxor till Åke. Jodå, ska det vara så ska det vara.

Hittade en tröja till mig själv, som jag tänkte ha på begravningen, jag noterade lite glitter på framsidan, men tänkte inte mer på det. Provade den där och jag tyckte den blev perfekt, när jag sen kom hem och provade den igen så får jag se vad det är för glitter… stjärnor. Alltså, till er som kanske missat det, så har jag skrivit att just stjärnor, får mig att tänka på pappa. Han var intresserad av stjärnor, och det är till och med så att han pratade om en viss stjärnbild då dom var här i augusti, han vänder sig till mig och frågar om jag vet vilken det är, och nu ska ni veta att jag kan absolut, ingenting om stjärnor, förutom Karlavagnen, den kan jag ta igen.

Och jag säger Cassiopeja, och det är just den han var ute efter. Vart jag fick det namnet ifrån den gången, har jag inte den minsta aningen om, men det gör att jag kanske ännu mer, förknippar just stjärnorna med honom. Önskar er alla en fin onsdag!

HALLLÅÅÅ!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 oktober 2012 kl 06:21, 4 kommentarer

Det tar ett tag att lära sig sin nya mobil… jag hade slagit av volymen då vi satt på begravningsbyrån igår, och givetvis, precis som vanligt, så glömde jag bort att sätta på ljudet igen.

Då jag sedan stod och höll på med maten som bäst såg jag att det lyste på mobilen, frågade Åke som stod bredvid den om han kunde se om det var ett sms på inkommande. Nä, det ringer sa han och gav mig luren samtidigt som han sa att han svarat, jag såg bara att det stod meddelande så jag tvivlade på att det var någon där, men sa ändå HALLLÅÅÅÅ!!!

Och inte trodde jag att jag skulle få något svar, men det fick jag. En röst som sa att han sökte Maria Lundmark Hällsten och denna röst trodde jag tillhörde min lillebror, ja, det lät exakt som honom. Jaha, svarade jag, det är ju jag det. Mhum, sa rösten, så du är Maria Hällsten? Ja, sa jag och lät säkert lite små spydig, vi har ju träffats vid förut… angående er dotter Niccolina, fortsatte mannen, och då gick det upp ett ljus, ojdå, det var inte min lillebror, utan en läkare.

Hahaa… jag var tvungen att förklara för honom vem jag trodde att det var och att jag inte kunde begripa vad brorsan höll på med, han lät ju drogad då han inte verkade fatta vem han talade med, jojo, så kan det gå 🙂

Det väntade även några blommor då jag kom hem, och det var från ”Kul-Janne” och Ingegerd, jättefina, och jag som älskar dom där blå sakerna, jag vet inte vad dom heter, men har alltid tyckt att dom ser så fina ut… och så fick vi en sån, kunde ju inte bli bättre, tack för dom!

Nu är då datum bestämt för begravningen, det blir fredagen den 9/11, och vi ska vara i Maria kyrkan. Nekrologen eller minnesrunan har jag skrivit färdig och skickat in, och nu återstår det att se om jag får tillbaka den med bannor om att jag skrivit fel någonstans.

Mamma och Emma upptäckte då två fel, då jag först skrev att min pappa träffat sin andra, äkta hälft, och det kunde tolkas som om han hunnit med en fru innan mamma, och det stämmer ju inte riktigt, och jag tänkte nog att det skulle låta som om han var halv innan han träffade henne… nå, sen hade han inte hunnit ta lastbilskörkortet klart, men det var påbörjat, jaja, såna där små saker. Men nu ska det väl inte vara nåt annat… tror jag.

Och med det avslutar jag dagens bloggande då jag måste hinna äta frukost innan jobbet. Önskar er alla en fin tisdag.

Umeås laglydigaste…

Av Maria Lundmark Hällsten, 29 september 2012 kl 07:36, Bli först att kommentera

Jag fick då se Umeås laglydigaste människor igår kväll. Far från Ålidhem klockan nio på kvällen, ganska direkt kör det upp en polisbil bakom mig och ligger där, hela vägen ner mot stan. Då jag väldigt ofta kör den vägen och vid den tiden så vet jag vilken trafik det normalt brukar vara där, nämligen knappt någon alls, men redan vid Östra gymnasiet kunde man ana en viss skillnad.

Och sen tog man sig förbi järnvägsviadukten och sen var det stopp. Jag hade hamnat i kön där trafiklysena inte fungerar. Några åkte iväg så jag tog mig upp som tredje bil i höger körfält, men sen var det tvärnit. Vi stod så där i 5 minuter, och ingen gjorde någonting alls, överhuvudtaget.

Polisbilen låg nu i andra körfältet, snett bakom mig och jag hade tänkt hoppa ut och fråga om dom kunde tänka sig att kliva ur och dirigera trafiken, men då är man ju så där fjaskig och tänker, hm…om jag nu gör det så blir det väl grönt, och då står man där som ett fån. Nå, jag körde fram en halvmeter och vek av mot sidan så det blev en lucka för dom att ta sig fram… och se där, plötsligt tänder dom blåljusen och sakta men säkert tar dom sig ut i korsningen och börjar vinka iväg bilarna.

Vi pratade om bilar då jag kom hem, bland annat om min farfars gamla Amazon, som fortfarande finns kvar, och med tanke på vart dom bodde så kom jag ihåg en annan bil, däruppe i Malå, som jag fick se då jag satt och hängde utanför kiosken, någon gång i början på 80-talet.

Jag kommer inte ihåg bilmodellen, kan ha varit en Amazon eller en folkvagn, men det var ju inte bilmärket som var grejen utan utsidan på bilen… den var nämligen täckt av en typ av gräs, hela bilen, alltså. Och hur dom fått detta att sitta fast, det vet jag inte heller, men jag kommer ihåg vad fascinerad man blev.

Mindre fascinerad var min farfar då han och farmor besökte Umeå i deras Amazon och farfar hade fått sig en kola som han satt och tuggade på. Och det vet vi alla hur en kola kan vara, väääldigt seg, och min farfar hade inte sina ordinarie tänder kvar utan löständer och vad tror ni händer?

Jo, kolan kletar ihop tänderna då dom passerar ute på kyrk bron, han kämpar så att han faktisk håller på att köra ner i älven, innan tänderna lossnar, jojo, detta har farmor berättat ett antal gånger, men det lät ju betydligt roligare då hon talade om detta spektakel.

Apropå Malå… så vet vi att det snöade däruppe i förrgår, men snön har smält bort så vi startar upp bussen om 1½ timme, och hämtar upp Ingegerd och Jan A och drar iväg dit upp, bara för att komma ifrån ett tag, grilla till middag, dricka öl och annat och bara vara, jojmensan. Så jag önskar er alla en fin lördag, det kommer säkert vi att ha.

Tjopptjopp så var den gjord!

Av Maria Lundmark Hällsten, 3 september 2012 kl 06:16, Bli först att kommentera

Det var den helgen det…tjopptjopp så var den gjord. Igår kom Jan A och Ingegerd hit, dom hade ett uppdrag. En el cykel som behövde en liten pinal för att gå som den skulle. Och det fixade Åke och Jan i garaget. Sedan blev det kaffe och nybakesockerkakan och en oäcklig kaka, inköpt på HP:s, jojo, här kostar vi på.

Åke fixade med dragstern och fick in den i bussen, för att rydda lite plats i garaget, sen påbörjade han lite mekande med bussen, den ska ju in på besiktning om en månad, och vi har väl tänkt rega om den för kula.

På kvällen kom mina föräldrar hit med två kassar älgkött, inte alls dumt, så nu är frysen fylld därnere, och sockerkakan tog slut, hm…

Idag blir det en lättsam dag på jobbet, skulle jag tippa, eftersom jag bara ska var där till elva och sedan ska jag ju iväg på den där lunchen med assistansbolaget vi är anställda av. Och det stoppade ju inte där, vi ska ju även ut på middag med dom ikväll.

Så den här dagen kommer att försvinna dubbelt så fort som helgen gjorde, och det är nog fakta och inget antagande. Nu kommer också en liten påminnelse till er som har en bil som ni skulle vilja ha ut och lufta.

Personen (Åke) och bilen på bilderna har inget med texten att göra 🙂

På lördagen är det den årliga skogscruisingen med Nailheads i spetsen, kolla in deras hemsida för vidare information. http://nailheads.nu/

Önskar er alla en fin måndag!

Hur längesedan var det du…

Av Maria Lundmark Hällsten, 28 juli 2012 kl 08:35, 2 kommentarer

Fikabesöket igår, uteblev, det hade dykt upp något oväntat, så jag sms:ade till Birgitta och frågade om vi kunde bjuda dom på fika, men fick till svar att det så kallade trädgårdssällskapet skulle till soldatmuseet och fika, men att vi kunde hänga på, om vi ville. Och det gjorde vi.

Trädgårdssällskapet som förövrigt grundades av Laila, som alltid var ute och påtade i landet, hon var inte med, och det roliga är att det inte är någon annan som pysslar med planteringar eller andra odlingar, men vi titulerar oss ändå 🙂

Annars satt vi nog mest ute, jag städade lite, passade på innan jag släppte upp katterna på morgonen, så man fick ha utedörren öppen, det är varmt härinne på dagarna. Plockade lite i smultronen (det formligen hänger bär där), åkte en sväng på COOP och sedan var vi upp på K-rauta.

Efter middagen kom Jan A och Ingegerd med hund, hit, dom är hundvakter dom. Vi satt ute någon timme och sedan gick vi in. Jan visade ett mms han fått från Eksjö Sören, en bild på en fläkt och med texten: En sån här behöver ni inte i Umeå! Kan man ana viss *ironi* där, han tycker inte att vi har någon värme häruppe och man kan nog inte vara mer än böjd, att hålla med. Solen är varm som tusan, men inte är det just nå mer.

Vi pratade om gamla Umeå, husen som stått i stan och olika ställen som inte finns längre. Ingegerd som jobbat på något som hette Kaskad, en typ av restaurang med bowlingbana, och på Fina Karlssons har hon också varit. Ja Finas finns ju än, men inte Kaskad.

Jag nämnde att mina föräldrar plockat fram ett handskrivet papper som min morfars pappa, börjat skriva, om hans föräldrar och syskon, sedan har min morfar uppdaterat och nu kan min mamma fortsätta fylla i. Med fanns också bouppteckningen efter hans fru, som dog vid 44 årsålder, och visst är det konstigt att man tog upp, till exempel sänglinnen, 5 kr, en klocka 40kr etc.

Även om det idag skulle vara så arvsskatten kom tillbaka, så inti fasen tog dom väl upp lakan och örngott som något av värde. Vad tiderna har förändrats och där ser man ju tydligt det här med slit och släng, för att inte nämna kvalité. Då höll nog grejerna längre än vad dom gör idag, också ett stort resursslöseri, minsann. Hur längesedan var det DU, såg någon stoppa en socka? Jodå.

Vi avslutade sedan kvällen med att gå ut och grilla en korv… eller två, inte alls så tokigt 🙂

Nä, nu tackar jag för mig, på en stund, ska ut och ta en kaffe med min man, önskar er alla en fin dag!

Kaffe, decibel och goda nyheter

Av Maria Lundmark Hällsten, 19 juni 2012 kl 07:13, Bli först att kommentera

Jag tror det blev kaffe för hela slanten igår. Först tog jag med termosmuggen och for på ”gammgården”, sen skulle jag upp till mamma, och där satt vi ute på deras gård, jag, syrran och morsan, sen tillbaka på ”gammgården” där Ingegerd bjöd på kaffe. Och hemma igen så var det dags för 16 trafiken på Timotejvägen.

Theresé tycker att jag kan ha en direktsänd radiokanal från 1:an på västerslätt, där jag kan referera hur tät trafiken är, om det helt plötsligt kommer en bil (som det gjorde igår) och passerar hela kön ända bort till rondellen, genar på vänster sida av rondellen och försvinner Skolgatan ner, tur att han inte fick möte där, minsann.

När hon sa det till mig så råkade jag ju sitta där ute och då, helt plötsligt kommer det en flärpande fjäril och ur min mun hoppade det några svordomar (ni vet ju vad jag tycker om dom där läskiga saker), då ändrade hon sig litegrann, om det här med radiopratandet, inte får man svära och helt plötsligt byta samtalsämnen då man snackar i radion 🙂

På tal om bilar, så dök det upp en lustigkurre igår, på mina föräldrars gård. Den Volvon hade allvarliga problem och om Camaron inte går igenom besiktningen på grund av ljudnivån, så skulle denna bil fått körförbud. Den lät som en folka fast 10 gånger värre, och det var inte bara bilen som lät, utan det gnisslade från bakhjulen, så man trodde att hela bilen skulle falla sönder.

Den försvann efter ett tag men dök upp igen, föraren sprang in i trappen och helt plötsligt slog stereon igång och det var inte måttligt på det ljudet, det dunkade så rutorna höll på poppa ut, och människor som passerade nere vid höghuset, 2-300 meter längre ner, kikade och vände sig om så dom höll på stå på näsan, kanske trodde dom att det var vi som satt och spelade dunkadunka på någon radio. Dessutom noterade vi att det satt en kille i bilen, då föraren kom tillbaka, men han kan ju inte ha varit annat än döv, då vi knappt hörde vad vi sa till varandra trots at vi satt 15 meter bort.

Nåja, kanhända var vi inte bättre själv, i den åldern, det skulle låta om allt, stereon, bilen, och hade man tillgång till en bärbar stereo så kunde man kånka runt på en sån med, bara för att kunna vrida upp ljudet och poppa lite, där man befann sig… skulle jag aldrig i livet göra idag 🙂

Mera kaffe blev det på kvällssidan då jag frågade om inte Jan A hade en decibelmätare i hans mobil och om inte han kunde komma hit och titta på våra blåbärsbuskar… och inte glömma att ta med mobilen. Så han och Ingegerd kom förbi… och tittade på buskarna :), drack en kopp kaffe och sedan mätte vi upp ljudet på Camaron, 90 decibel, och efter att Åke satt dit ett ändmunstycke, 85 decibel, så nu får det räcka, tycker vi.

Och slutligen… när jag ändå är inne på detta med kaffe, min kusin André, ringde för att tala om den goda nyheten att Dungers konditori, i Malå, öppnar igen, i ny regi, med bättre och längre öppettider, det låter ju fint det, så kan man få fortsätta njuta av livets goda på Dungers, i sommar. Önskar er alla en fin tisdag!

En skräckfylld upplevelse

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 juni 2012 kl 07:05, 2 kommentarer

Jag satt på ”gammgården” i tisdags, med några av grannarna vi hade förut. Bland annat Ingrid, som har sin rullator som stöd på sina promenader samt ett väldigt behändigt fordon att få hem saker i.

Nå, då hon gick iväg, kändes hon sig lite instabil och hon uttalade då en önskan om en hund, det hade varit något för henne. Nu fick hon inte riktigt medhåll, då vi alla vet hur en hund kan rycka och dra.

Nä, sa Jan A, en vandrade pinne kan du ha, den gör inte så mycket väsen av sig och drar nog inte omkull dig heller. Vilken syn hade inte det varit 🙂 Om man fått tag i en bauta stor vandrande pinne som fått sitta fram i korgen.

Nä, usch, jag tyckte ju inte om spindlar förut och dom där är snubblande nära att påminna om en sådan. Min gamle kompis Urban, som jag alltid hängde med förut, hade just vandrade pinnar, och jag gillade dom inte speciellt, nämnbart mycket. Han försökte nog vara snäll och ville ge mig en drös med ägg i tron om att jag skulle vilja ha ett gäng, men inte då, dom fick vara.

En av hans pinnar var rätt så stor (fråga mig inte heller vad man egentligen har dom till) och han satt och hade den på handen. Jag höll mig på stort avstånd, sen satte han ner den på sin säng och gissa vem som vände sig om mot mig, där jag stod, precis som om det inte räckte med att jag var i samma rum, sen stegrade han, upp på sina bakersta ben och det såg ut som om han hade tänkt hoppa, och det var det, då åkte han in i glasburen igen annars hade Maria gått hem 🙂

Och det, mina vänner, var en skräckinjagande upplevelse!

Vi hade Jan A, Ingegerd, Birgitta och Fred, här på kaffe igår, vi hann innan regnet, så vi satt ute. Men kallt blev det i snålblåsten. Efter middagen åkte vi upp på Gammlia som hade sin första träff, så här är några bilder på det:

Och den här bilen, var så liten att även fast vi bara satt en liten bit ifrån och jag hade zoomat in det jag kunde på kameran, så rymdes hela bilen i rutan, otroligt 🙂