Etikett: stolar

Dom intar anfalls position…

Av Maria Lundmark Hällsten, 22 oktober 2015 kl 09:19, Bli först att kommentera

Jag sa till Nicco igår att det är ganska roligt att se skillnaden på katter och hundar. Då Winstone ligger uppe hos Nicco, och kommer ner på morgonen så rusar han in i tv rummet och hälsar glatt, lite vift på svansen och bakåtfällda öron.

Så är det dags att släppa upp katterna…dom står i anfalls position, bakom källardörren, bryr sig inte ett smack om den som öppnar, utan hoppar över hindren och rusar ut till matskålarna, jojo, då var man värd mycket 😀

I förrgår trasslade Enya in sig i slangen till min väska, och igår var det Eloise tur, inte för att dom bryr sig om det heller, det är full karriär, inget kan stoppa dom. Jaja, dom brukar ju vilja ha uppmärksamhet vid andra tillfällen, så dom vill vara go´ dom med, ibland.

Vi åkte upp till mamma igår kväll, jag och Nicco. Hade ett litet mission, jag skulle fota mammas matrums möbler, som hon nu vill sälja. Men dessförinnan ska jag mejla iväg bilderna till någon som eventuellt kan berätta något om dom, och kanske, lämna en liten värdering. Så här ser dom ut:

Tyvärr finns inga stämplar eller annat, man undrar ju vem som skurit ut dessa trädetaljer, fast å andra sidan, man har ju sett på Antikrundan, dom som haft saker i sin ägo och aldrig hittat någon stämpel, men tjopp så satt dom där ändå, på något undangömt ställe. Bordet kan bli dubbelt så långt, men det finns inte mer än 4 stolar.

Jag åkte aldrig på provtagningen i tisdags, då jag gjort mig klar och läste kallelsen så stod det att man skulle vara fastande, och det funkade inte alls, jag hade hunnit med frukost, så då lämnade jag proverna idag istället, och det gick bra. Nu väntar Winstone på utgång, så det är bara att klä på sig igen, tur att solen visar sig, känns lite roligare att gå ut då. Ha det gott, allihop!

Den här är väl retro…

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 april 2015 kl 07:40, Bli först att kommentera

Antiken i Rödå hade precis som vi trott, en massa prylar, och ett extra rum, hade dom fixat. Här kommer några bilder därifrån, men först, kontroll före körning:

Apropå den sista bilden och att det är så kul att vara retro idag, jag har hittills inte sett någon gå runt och dra, denna retro gräsklippare, undrar varför? 😀

Och vi åkte inte hem, lottlösa, Nicco hittade 2 stolar som hon föll för, jo stolar som är sån bristvara hemma hos oss…NOT! Men jag håller med, dom är cool, made in Italy, och frågan var väl mest vart hon ska ha dom?

Men worst case scenario, så får hon ha dom utomhus i sommar, då dom håller på med Camaron och ska ha en kaffepaus, och den dagen hon flyttar, får stolarna hänga med 😀

Ser ut att bli en fin dag, och nu hoppas jag att vädret håller i sig några dagar, så man kan få tillfälle att sitta ute en stund och ladda upp lite energi i värmen. Och sedan vore det ju önskvärt att dom påbörjade sopningen av alla gator och cykelbanor, man får ju tvätta av hunden efter varje promenad samt skrämma liv i snabeldraken om man inte vill ha känslan av att trippa runt på en badstrand, här hemma.

Önskar er alla en trevlig tisdag!

Jag föll mellan stolarna!

Av Maria Lundmark Hällsten, 11 december 2014 kl 07:31, Bli först att kommentera

Vilken dag igår…lätt stressig, kan man säga. Jag hade 3 inbokade telefonsamtal från VLL, och givetvis med 3 olika avdelningar. Jag tänkte en stund där, hur tusan jag skulle ha koll på vem som ringde när. Första samtalet skulle komma 9.15, och då skulle jag ut med Winstone…jag väntar någon extra minut, sedan går vi ut.

Telefonen ringer och jag missar det, fast det är inte från lasarettet. Inget samtal kom i alla fall, så antingen ramlade jag mellan några stolar, eller så passade dom på att ringa i exakt den sekunden det andra samtalet kom. Nå, jag får ringa upp dom idag, igen.

Nästa inkommande samtal fick jag ta emot i bilen, på väg till ett möte, det klarade jag galant och det tredje inkom då jag senare var på jobbet.

Och mitt i allt detta, får jag först se, antingen en nykomling i stan, eller en onykter person bakom ratten på sin bil. Han körde okoncentrerat framför mig, och i rondellen, borta vid brandkåren, lägger han sig i inre filen, för att sedan slå på blinkers och glider ut ur rondellen, fast inte där man ska ut, utan i andra vägen som är en utfart från rondellen, jisses, där kunde det ha blivit en smäll, om det kommit en mötande, dessutom var det en som skulle ut från rondellen, mot brandkåren, som fick tvärnita så dom inte skulle mötas borta vid refugen, efter övergångsstället.

Hem igen, fixa lunch, ut med Winstone igen i värsta vädret, som tur var har jag nu hittat igen min kapuschong, så jag hade nåt att skydda mig med 😀 Då jag kommer hem, lite stressad så där, så släcks lampan i hallen, jag tänker först att det är ett strömavbrott, men det lyser upp i trappen.

Ojoj, järnet ner i källaren, ser ingenting, upp igen, hämta ljus, ner igen slår på grejen i proppskåpet, men den vill inte. Upp, ringer Åke, letar ficklampa, hittar ingen, ner igen, testar, det funkar tre sekunder, sedan bryts det igen. Upp, och ut, genom dörren, sliter ut sladdarna som sitter i uttagen, därute, drar ut alla sladdar som sitter i väggarna inne, ner igen och nu…funkar det. På med ytterkläderna och järnet till jobbet, puh!!! Snacka om att kunna vara rå effektiv…ibland 😀

Halkigt var det ju också, det tänkte jag aldrig på här, i Umeå, men då jag kom till mötet och skulle svänga in på parkeringen, så fortsatte jag glida och där fick jag tillfälle att se att ABS bromsarna funkade som dom skulle, höll på knäppa en skylt som stod placerad mitt i min framfart, men den klarade sig…man har väl talang 😀

Niccos lärare på Liljaskolan, kom och hämtade upp dom vid tåget, med sin bil, på grund av halkan. Det var ju bussigt. Jaja, så kan det vara, en dag i december. Önskar er alla en toppen torsdag!

Lennart ser lite vissen och hängig ut, det berodde säkert på det dåliga vädret!

Nu kan vi slösa…

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 september 2014 kl 08:36, 4 kommentarer

Det växer blommor runt vår trapp…jag vet inte varför, men dom kommer upp, år efter år, nu trodde jag att dom redan sjungit på sista versen, men nä, det finns några få, som kämpar sig kvar:

Mycket smultron har vi haft i våra buskar, men inte ett endaste blåbär, jätte konstigt, men det kanske har varit för varmt, för dom, på vår gård.

Man vet då definitivt att det är höst, då barren regnar mot våra fönster då det blåser, och nu håller gräsmattan på vara dags att krattas, huvva…tur att vi inte har större tomt än så här.

Det var bastukväll igår, höstens första och vi drog in 180:- på trissen, jodå, med andra ord tio spänn plus/person om man räknar bort inköpet. Nästan så man känner sig lite slösaktig och skulle kunna tänka sig att köpa nåt onyttigt…men…nej, inga utsvävningar nu, det tar vi sedan 😀

Vi pratade lite om yrkesheder, igen…att man ska vara stolt över det arbete man utför. Monika sa att hon fått lära sig tidigt, att man inte stod med händerna i byxfickorna, utan man skulle sysselsätta sig, fanns det inget att göra för tillfället, så tar man i värsta fall sopborsten, nåt, kan man alltid hitta på.

Jag kom då osökt att tänka på ett av mina första jobb, nere på Butica Sport. Ägaren hade ju även, Sport & Fritid samt Låstjänst, uppe på järnvägstorget. En storvuxen man, som sällan log, utan det skulle vara ordning och reda.

Han jobbade inte själv, nere på Butica, utan vi var ett annat gäng. Ofta lite småtomt på folk, och vid något tillfälle hade vi plockat fram stolar till kassadisken, det föll inte i god jord, hos ägaren. Man skulle inte sitta ner i kassan, nu gjorde vi väl inte det då det var kunder i butiken, men ändå. Det roliga var väl att det han sa, det lyssnade man på. Respekt, med andra ord!

Och även där fick man då lära sig att man skulle åtminstone se, sysselsatt och arbetsam ut, då folk tittade 😀

Och det här med bemötande, ute på Blåeld i helgen så berättade en av ägarna att han varit eller om det var någon bekant, på en typ av charmkurs. Han tyckte att det var löjligt, att lära sig att klistra på ett leende för att verka trevlig och hjälpsam…mja, kan han ha rätt i, jag vill ju hellre se ett äkta leende än ett påklistrat, ofta märker man nog skillnaden, svårt att lära sig vara något man inte är.

Önskar er alla en fin tisdag!

Det var söndagen, det!

Av Maria Lundmark Hällsten, 22 september 2014 kl 08:11, 4 kommentarer

Kolla vad vi hittade igår, jag och Winstone:

Nämen, en informationstavla, över företag, här på Västerslätt, men den är väl gömd, övervuxen av björk och sly, så jag förstod inte först vad det var som gömde sig därbak, men nu vet jag, svårt bara att läsa vad som står på den 😀

Nu är stolarna klara till balkongen, lagom till, snudd på, minusgrader ute, fast då är dom ju fix och färdiga till nästa säsong och vi får tid över till annat, dom blir snygga därute, tycker jag.

Sen blev det ett jädrans kvittrande ute, lät nästan som en hel koloni med fladdermöss, men det var fåglar som hade söndagssamling i björken:

Vi åkte till Norum och lastade Theresé motorcykel samt en kanot:

Jag passade på att plocka några deciliter blåbär så det blev en burk blåbärssylt som passade alldeles utmärkt till gårdagens middag, plättar (tunnpannkaka som vissa säger) och grädde, jodå.

Jag jobbar i eftermiddag så snart ska jag väl sätta igång med förberedelser inför middagen, så är det gjort, hoppas på en bra dag, för er alla!

Jag vet vart det sitter… typ…

Av Maria Lundmark Hällsten, 19 januari 2014 kl 09:12, 2 kommentarer

Vi såg på en långfilm igår kväll och vad ska man säga… det är sällan vi ser på långfilmer, svårt att hitta någon som känns bra eller värt att se, ibland ger man filmen tjugo minuter, ibland mindre, sen byter man kanal, men igår skulle jag tjuras och se hela filmen… det var absolut bortkastad tid, kan jag hälsa.

Vem ids lägga ner tid och pengar för att producera sån dynga… jag fattar inte? Skulle föreställa en drama-komedi, men jag såg inget som var kul i den, överhuvudtaget, hm, nåja, visst är det så att vi har olika typer av humor, så är det, men det där… näpp.

En film jag däremot skulle vilja se är: hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, har bara hört bra saker om den, nackdelen idag… man ska sitta i en bio salong för att se den, och det är inte mitt favvoställe att vara på. Högt ljud, osköna stolar och har man otur (läs: heter man Maria Lundmark Hällsten) så hamnar man bakom en 1.50 meters hög man med en halvmeters hög lyckoluva på sig, eller tvärtom, 2 meter hög och utan huvudprydnader.

Jaja, jag vet, det lät gnälligt 🙂 Det finns många som betalar för stämningen och visst kan jag hålla med om det, man skrattar förmodligen högre och längre då man är många som gör det.

Samtal från män leder oftare till en bokad läkartid jämfört med om kvinnor ringer 1177, detta hör jag precis nu, på nyheterna och innan dom sa något mer så tänkte jag genast att det beror väl på att dom låter mycket sjukare än dom kanske är, för ingen utredning har väl gjorts om att den där läkartiden faktiskt ledde till något mer än just bara en tid.

Ja, sen hör jag med ett halvt öra om deras teori, männen är mer rakt på sak då dom ska framföra deras sjukdomsbild eller förklara hur dom känner, än vad vi är. Kan jag också köpa, vi vet inte… det är lite luddigt, för egen del då jag ska förklara något är det jättesvårt, jag vet ju för fasen inte ens hur kroppen är uppbyggd eller att jag kan namnet på alla delar som sitter i kroppen, är glad att jag vet vart hjärtat sitter… på ett ungefär…typ.

Tur att jag känner mig skapligt frisk nu då, så någon förklaring behöver jag inte komma med… precis idag. Nu tror jag att Winstone ska få komma ner och käka, sen går vi ut en sväng innan frukost. Önskar er alla en fin söndag!

Är det så vi vill ha det?

Av Maria Lundmark Hällsten, 11 oktober 2012 kl 07:38, 8 kommentarer

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).

Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.

Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.

Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.

Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.

Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.

I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.

Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.

Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.

Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.

Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.

Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Nu vet jag minsann…

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 oktober 2012 kl 08:21, 2 kommentarer

Inga större förändringar här inte, bussen står där den står… den åker minsann ingenstans. Vädret är lika grått som igår, löven ser inte ut att ha ändrat färg, och våra fönster är lika otvättade idag, som dom var igår. Hm… fattar inte det.

Men bussen kommer att omplaceras, en utav dagarna, löven kommer att skifta ännu mer eller rent bara falla av och fönsterputsaren ska vi ringa så han får pallra sig hit och göra dom ren, för vet ni vad, och det här har jag skrivit förut. För 500:-, vilket det kostar med RUT avdraget, tvättar inte jag dom här fönstren, inne, ute och emellan, och däruppe på övervåningen, finns inte en chans.

Vi var hos pappa igår och fick träffa läkaren igen, han bad återigen om ursäkt för allt, han sa att pappa tyvärr hamnat mellan två stolar, och vad vi fick veta om hur det ligger till för honom nu, hade dom kunnat tala om för två veckor sedan, enligt honom.

Han fick ligga för länge på IVA och ingen ville riktigt ta tag i allt runt omkring. Nu hade det inte spelat någon roll för pappas hälsa, han hade fortfarande haft alla skador han har, inget har försämrats på grund av deras missar, däremot hade dom kanske kunnat påbörja det dom nu gör, lite fortare.

Ja, det är lika hemskt, vilket som, och hur det än är måste vi ju lita på att dom som jobbar på lasarettet och andra inrättningar, vet vad dom gör. Det ska inte vi behöva tala om för dom.

När jag kom hem ertappade jag Åke, nu vet jag minsann vad han gör då jag är borta:

Ligger och sover med barnkanalen på i bakgrunden, jojo.

Efter middagen testkörde vi den nya länken, från Kvantum och upp på Ersboda, fin jämn väg, men den kändes lång, ändå. Men allt sånt där tar väl ett tag att vänja sig vid.

Önskar er alla en fin söndag!

Ångorna ligger tät :-)

Av Maria Lundmark Hällsten, 6 februari 2011 kl 09:20, 2 kommentarer

När vi skulle ut igår så startade inte Cheven, men se konstigt. Så vi fick gå och ta den andra bilen, fördelen med att ha fler än en bil, med andra ord. Men Åke ska väl köra och sätta cheven på laddning idag så jag tar mig på jobbet imorgon bitti.

Vi åkte på k-rauta och valde ut toastolar, handfat och duschvägg samt dusch kabin. Det kommer att bli mycket fint då allt är klart. Jag skulle provstänga locket på toan som jag redan bestämt att vi skulle ha, för att höra ljudet då den small igen…men det kom aldrig, hehe, det är ett tyststängande lock, precis som det finns lådor som inte kan smälla igen utan, den sista centimetern, stannar den upp och glider den sista biten. Coolt!

Sedan åkte vi på kupan men några stolar hade dom inte kvar, som vi skulle ha velat haft, men såna kan nog dyka upp då man minst anar det, på någon antikaffär eller loppis.

Så var det middag hos Kerstin, på plan två. Jan A och Ingegerd var redan där och kvällen började med en mexikansk drink, innehållandes is, socker, lime och andra hemliga ingredienser, och god var den. Likaledes middagen som hon bjöd på, den föll alla på läppen, det var en potatisgratäng och en låda med lövbiff, broccoli och andra godsaker. Sedan plockades whiskeyn fram.

Först var det en tjärsmakande whiskey och sedan en gammal fin lagrad whiskey som skulle insupas med en skvätt vatten. Och ja Theresé, jag får nog böja mig för dina tidigare påståenden. Det finns whiskey som smakar bra, och jag förstår att det finns en viss tjusning i att smaka på olika sorter. Jag har nog tyckt att det mest smakat och luktat kräkmedel, och det kanske det har, vem vet, det kan ju ha varit billigare sorter som serverats. Men så är det ju också som alla vet, en smaksak.

Sedan blev det bildvisning från en del av deras utlandsresor och medan Jan B berättade om bilderna så körde Jan A med lite ljudeffekter. Åke hade gett upp och gått hem, han kände sig lite sliten, men det är inte så konstigt, han har haft det fullt upp i veckan, med både jobb på dagen och jobb på kvällarna, med huset. Det blev i alla fall en trevlig kväll med mycket skratt och prat, och vi ser redan fram emot nästa gång…och det kommer helt sannolikt att bli en kväll, någon gång, närmare jul 🙂

Önskar er alla en fin söndag, jag kommer nog att ta det lite lugnt ett tag, känns som om det ligger lite whiskey ångor i luften här, och hur kan det komma sig?

Etikett: stolar

Dom intar anfalls position…

Den här är väl retro…

Jag föll mellan stolarna!

Nu kan vi slösa…

Det var söndagen, det!

Jag vet vart det sitter… typ…

Är det så vi vill ha det?

Nu vet jag minsann…

Ångorna ligger tät :-)

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten