Stort GRATTIS till årets kalendervinnare Ewert o Marianne i Skellefteå som var först att leverera det rätta svaret på årets musikgåta, och som även vann fjolårets kalendertävling. Rätt svar är: Stjärnklara midvinterkväll…..en strof ur den kända julsången Låt mig få tända ett ljus. En marsipanlimpa kommer med posten! Och välkommen att skriva en gästblogg med temat ”Min barndoms jul” om ni vill. En marsipanlimpa kommer på posten!

Stort tack till alla ni andra som deltagit i tävlingen och förutom bidragen även skrivit trevliga och gripande brev till mig. Ni är bäst!

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor.

Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor. Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosetter längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan ”Lycksabergarna” kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter – både stekt fisk och en mustig stek, och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt ”övervänten” och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam – till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna förändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer, så jag får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan – ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva, min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin – äter var sin nöt och besStämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit.

Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vintTerhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

I morgon bitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Det har varit en sådan där dag som man vill konservera och spara i minnet. Upp med tuppen för att få iväg beställning till Swedish Match och sedan mjukstart i min ensamhet i soffan en stund innan killarna började vakna. Verktygen är bortstuvade – några meter bort i alla fall – utom synhåll från köket. Och jag lägger ingen tid på att strida om detta. För 20 år sedan hade jag aldrig accepterat det. Då skulle allt vara perfekt till julafton även om man dräpte både sig själv och sin partner på kuppen. Men när jag tillsammans med sonen i går kväll satt och tittade på julfilmerna från 80-90 talet så fylldes jag av värme och kärlek. Till mina fina barn men också till mig själv, till mamma/alla mammor och mina systrar/medsystrar/bröder som kämpade i samma anda – i strävan på den ultimata julstämningen. Det kändes så viktigt då.

Idag – i mitt liv här i vykortet är det en ny tid och en nya era där nya avslappnade jular får äga rum. Jular i tjocksockar, med rödingfiske vedeldad bastu och glögg som julaftonsaktivitet. Levande ljus, gott att äta och lite smått och gott från livets bästa samlade recept får plats i mån av ork. Mera fokus på att göra gott för de som har det svårt. Några få klappar ligger under granen – men den verkliga klappen är sonen på besök, hälsa krafter och vetskapen att de nära och kära har det bra. God Jul till er alla mina läsare.

Kvällen före julafton är speciell. Det är som om att klockan vill retas. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats för att fylla ut luckorna på faten som småtomtarna nallat av. Jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket och alla pysslar på med sitt.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Håret svävar och svajar som sjögräs. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i allafall hur syskonen skrattar,spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan som kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen med sig ett par nya Ep-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg – heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det till att ta på mig min sköna flanellpyjamas och de små röda tjocksockarna som mormor stickade till mig förra julen. Min pyjamas är ljust laxrosa med små rosenknoppsbuketter på och har lite för långa ben. Sedan ska håret torkas med hjälp av mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk. Mamma ska fläta mig så imorgon kommer mitt hår att vara alldeles flätkrusigt. Innan jJag somnar ska jag läsa ur boken om Sampo Lappelill, som jag lånade i skolbiblioteket innan jullovet.

Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren något extra gott. Jag ska ge var sitt äpple till korna och kanske jag även vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Det är bara den sista största och vackraste luckan kvar oöppnad i adventskalendern. Morfars kommer i morgon och Vivi och Karl-Axel med. Det kommer att bli min bästa julafton någonsin!

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det ”dan före dan före dopparedan”. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som de upprätthållit i alla år – vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en egen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar ibland skicka vykort och brev, med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jäÄttekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan….

I natt vänder det. Den mörkaste dagen övergår så sakteliga till ljusare tider. Det känns hoppfullt.

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen är stora och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort, men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 14 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker, sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda, men ändå.. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det. Idag känns det bra. Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Hallmattan är på plats och elektrikern installerar efter alla konstens regler modernare och säkrare grejer. Snart är det slut på snavandet över skarvsladdar och jag gör vågen i smyg här. En ny takkrona till solskensrummet är på väg men den hinner nog tyvärr inte komma innan jul. Nåväl. De levande ljusen, brasan och adventsstakarna sprider sitt ljus och räcker gott och väl för att skapa julstämning. Jag har nog aldrig bakat så lite som i år. Men det får bli ett par sorter till i morgon innan sonen kommer.

R har fått deadline på att bära bort verktygsupplaget som brett ut sig i hela köket under de senaste veckornas arbete. Kl 16 i morgon ska de vara bortplockade, för imorgon kväll börjar julen – om jag får råda. Under julen får vi ha skygglapparna på och inte se det halvfärdiga utan rikta blickarna på allt det fina istället. Butiken är visserligen öppen på tisdag. Men därefter ska jag ägna mig åt att umgås och julmysa på heltid i åtminstone dagarna 2 tillsammans med mina 3 killar, fiska umgås och glögga. Kruxet blir nog att få med R på ledighetsnoterna. Det är inte riktigt hans grej. Men i värsta fall får jag väl ta fram silvertejpen. Den glittrar så fint till jul och skulle göra sig bra mot storstövlarna.

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade ”Klasara”, några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg bara för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan den långbente och snabbfotade morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig…Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skrRäckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga minnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla med knäck.

Städar bäddar och förbereder för yngste sonens ankomst. Jag tycker att det var alldeles nyss som han satt vid köksbordet på Teg och bakade pepparkakor. Notera placeringen av måttet. Nu är han en lång och stilig drasut. Men för mig kommer han alltid att vara den där lilla pojken med linlugg. Och så ser nog mamma mig idag. Lillflickan som aldrig kunde sitta still.